I söder domineras landskapen av Kaamasjoki och de vida omgivande myrområdena. Landskapet växlar mellan palsamyrar och sjöar å ena sidan och fjällbjörkskogar å andra sidan. Ödemarkens mest betydande sjöar är de fiskrika Luomusjärvi -sjöarna, som delas av den ståtliga Luomusharju ås. Kevos led går längs denna smala och vassa sandåsformation. På åsens krön kan man se tecken på forntida renfångstgropar.

Fjällgrönan. Bild: Matti Mela

I ödemarkens mellersta och norra delar höjer sig en fjällplatå. Eftersom platån är så gott som trädlös bör vandraren vara beredd på svåra förhållanden. Det kan vara problematiskt att slå läger på den trädlösa platån om en snöstorm överraskar på sommaren. I sydväst, i rikting mot Karigasniemi, är det massiva fjället Ailigas ett synligt landmärke för ödemarksvandrare. Tanaälv med sina branta strandbrinkar flyter norr och väster om området. Älvdalens frodighet överraskar besökaren.

Fjäll och skogsklädda berg

Områdets mellersta och norra delar karakteriseras av en flack fjällplatå, som söndras av djupt fårade älvdalar. Älvdalarnas ödsligt vackra och lummiga fjällbjörkskogar bildar en skarp kontrast till kalfjällets bara karghet. Färden går fort undan på fjällmoarna, men vandrarens fart saktas in av de otaliga älvarna som bör korsas - speciellt under regniga perioder.

I områdets mittparti sticker Paistunturi-fjällens runda krön upp till drygt 600 meters höjd, omgivna av palsamyrar. Ödemarkområdets högsta topp är Gáimmioaivi (619 m). Paistunturi-fjällens högsta krön, Guivi (641 m), pryder upp Kevo naturreservat. I ödemarkens mellersta och södra delar finns det vida områden där fjällbjörkskogen dött på grund av fjällbörkmätarens angrepp. Fjällbjörkarnas bladlösa skelett ger fjällsluttningarna en aningen spöklik känsla.

Paistunturi-områdets fauna

Paistunturi-fjällområde har en karakteristisk och mångsidig fjällfauna, som även omfattar några rariteter. På fjällområdena är variationerna stora i djurens årliga populationer. Antalet sorkar och lämlar samt antalet rovdjur som livnär sig på dem varierar i cykler, där tillväxt-, topp- och katastrofår följer på varandra.

Paistunturiområdet, såsom även övriga Utsjoki, är fjällrävarnas gamla habitat. De senaste fjällrävsungarna föddes just i Paistunturi ödemark år 1996. Som ett minne av tider då åtskilliga fjällrävspar ännu fick ungar, finns det drygt 20 gamla kullar med lyor på Paistunturiområdet. Helt hopplös är fjällrävssituationen inte, eftersom ca tjugo fjällrävsobservationer gjordes år 2003 i Finland, varav en del var på Paistunturiområdet.

Det är mycket viktigt att delge uppföljningsgruppen även alla enskilda fjällrävsobservationer. Tuomo Ollila från Lapplands naturtjänster, tfn 0400 241 448, ansvarar för fjällrävsärenden. Även observationer av jaktfalk är viktiga och välkomna.

Den mest synliga av ödemarkens fåglar torde vara dal

ripan, som påträffas i fjällbjörkskogarna och vid älvstränderna under alla årstider. Fjällen och myrarna är den melankoliskt pipande ljungpiparens levnadsmiljö. På en blå himmel kan man se en fjällvråk glida.

Fjällvråk. Bild: Markus Varesvuo


Ödemarkens växtlighet

På ödemarksområdet förekommer de vanliga fjäll- och kärrarterna. På fjällplatån finner vandraren bekanta fjällväxter såsom dvärgvide, lappljung och fjällgröna. Fjällgrönan är ett bra exempel på hur växterna har anpassat sig till de stränga förhållandena: växten växer mattlikt och är mycket låg, och i tuvan kan temperaturen vara många grader högre än i omgivningen. På myrmarkerna växer det bl.a. dvärgbjörk, kråkbär och hjortron och på flarkarna växer det t.ex. rundstarr och trådstarr.