Självförsörjande skärgårdsbyar

Sjöfarten och skärgårdsnäringarna har långa traditioner inom Östra Finska vikens nationalparks område. Fiske, fågel- och säljakt samt småskaligt jordbruk och boskapsskötsel har lämnat sina spår i landskapet i nationalparken. På Ristisaari och Svartviran sköts de gamla betesområdena som kulturlandskap och på Koivuluoto har man röjt endungar för att bevara torrängen. På Koivuluoto kan besökaren se fiskestugor, som skyddade fiskarna från de iskalla vintervindarna på isfälten i Östra Finska viken.

Stugor på Koivuluoto. Bild: Harri Korkeamäki

Handel över Östra Finska viken

Genast utanför nationalparkens gräns ligger skärgårdsbyarna Fagerö, Aspö och Tammio. Den livligaste perioden i byarnas historia var från slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Utöver de andra skärgårdsnäringarna idkades lotsning samt s.k. seprahandel i byarna. De finländska skärgårdsfamiljerna hade bekanta familjer på den estniska sidan, sepror, med vilka man idkade handel. Seprahandeln tog slut efter andra världskriget då gränserna stängdes. Under ryska tiden, före den ryska revolutionen, fick man extrainkomster genom att föra fiskfångster till S:t Petersburg för försäljning. Till S:t Petersburg var också Sveriges konung Gustaf III på väg, då han med sin flotta måste rida ut stormen i skydd av ön Suuri-Pisi. Som ett minne av denna högt uppsatta gäst finns ännu konungens monogram och datumet 14 juni 1777 inristat i klippan på Suuri-Pisi.

Östra Finska viken under kriget

De mest växlande och färgrikaste skedena i Östra Finska vikens nationalpark historia var åren under andra världskriget

På Ristisaari endast ett par hundra meter från den betade strandängen finns en sällsynt historisk byggnad, ett strålkastarskydd. Strålkastare användes för att lysa upp havet och himlen söder om Ristisaari. Innan radaren uppfanns spelade strålkastarna en viktig roll inom luftvärnet under nattens mörka timmar. Vid behov drogs den stora anordningen ut på strandstenarna från sitt skydd. Strålkastarnas maskineri fanns i en intilliggande byggnad. När det under kriget med hjälp av en lyssnarapparat hördes ankommande bombplan och deras ungefärliga ankomstriktning började man med hjälp av strålkastarna avsöka natthimlen.

När planet var hittat följde ett ljus det ankommande planet och hjälpte på det sättet luftvärnskanonerna att hitta sitt mål. Avsökarstrålkastaren fortsatte däremot med att försöka hitta nya plan. Skyddsbyggnaden hade till uppgift att skydda de känsliga apparaterna för bomber; de ger förklaringen till de ställvis metertjocka sandfyllda väggarna och det bastanta taket.

Världsarv inom Östra Finska vikens nationalpark

Mätpunkt i Struves meridianbåge på ön Svartviran. Bild: Harri KorkeamäkiPå ön Svartviran i Östra Finska vikens nationalpark finns Finlands nyaste världsarv. Ett litet hål borrat i berget, stort som en tändsticksask, är en mätpunkt i Struves meridianbåge. Mätningarna för triangelkedjan, som fått sitt namn efter den tyskfödde astronomen Friedrich Georg Wilhelm von Struve, utfördes under åren 1816 - 1855. Mätningarna hade som syfte att utreda jordklotets exakta form och dimensioner. I Finland förenade Struves meridianbåge de nordliga och de sydliga triangelkedjorna ända till 1960-talet. Numera använder geodeterna GPS-apparater som baserar sig på satellitlokalisering.

Den nordligaste punkten i Struves meridianbåge ligger i Norge nära Hammerfest och den sydligaste nära Svarta havet i Ukraina. Man har valt ut 34 mätpunkter som skall skyddas bland mer än 200 punkter. Av dessa ligger sex i Finland. Utom Svartviran (på finska Mustaviiri) i Pyttis skärgård, inom Östra Finska vikens nationalpark, skyddades såsom världsarv Stuor-oivi (Stuorrahanoaivi) nära den norska gränsen, Avasaksa (Aavasaksa) och Tornea (Nedertorneå kyrka) i västra Lappland, Puolakka (Oravivuori) i Korpilahti samt Porlom II (Tornberget) i Lappträsk, Porlom.

Struves meridianbåge representerar kulturarvet för vetenskap och teknik i Unescos lista över världsarv.

De hemlighetsfulla jungfrudanserna

Jungfrudans är ett hemlighetsfullt namn och hemlighetsfulla är även dessa stenlabyrinter, som man trodde att jättarna skapade. Labyrinterna är konstruerade av stenar, i storlek av ungefär ett människohuvud, som bildas av inom varandra varande stensättningar. I sin enklaste form är jungfrudanserna spiralformade. Även om de är labyrinter, kan man inte gå vilse i stencirklarna, eftersom det i en korrekt gjord jungfrudans endast går att komma en väg från ingången till centrum och vice versa.

Svartvirans jungfrudans ligger på en jämn klippa vid Svartvirans norra strand. Traditionen berättar att det bringar lycka och beskydd att gå i jungfrudans. Rör dig ändå försiktigt, jungfrudansen i Svartviran är ett betydande nationell fornlämning på riksnivå.

Jungfrudansen på Svartviran i Östra Finska vikens nationalpark är ett betydande fornminne på riksnivå. Bild: Hannu Ormio

Jungfrudanser är fornlämningen som i Finland finns längs kusten och i skärgården. Det finns speciellt många i Vasatrakten. De äldsta jungfrudanserna kan härstamma från vikingatiden och byggsättet har bevarats åtminstone ända till 1800-talet. De gamla jungfrudanserna har ännu efter det använts som lekplatser, men hade de från början ett annat ändamål?

Européernas gemensamma fornberättelse?

Labyrintmodellen har hittats sedan årtusenden tillbaka i antikens Grekland. Senare har det även till oss förts vidare en sägen om en labyrintartad gångkonstruktion, en hjältes vandring till dess skrämmande centrum, om att övervinna ett monster och att hitta vägen tillbaka. Labyrintmönster kan hittas på olika håll i Europa ristade i bergsväggar, byggda av jordvallar eller som prydnadsmönster på byggnader eller kärl. Sägnen blev kanske känd i Norden redan under vikingafärderna. Kristendomen bringade nytt innehåll i det gamla mönstret, det blev en symbol för djävulen eller övervinnande av svårigheter, som målades även i finska kyrkor under medeltiden. Labyrintfiguren är känd även i Amerika, Indien och Asien, men på olika håll i världen har den sannolikt utvecklats självständigt utan gemensamt ursprung.

Det finlandssvenska namnet på våra stensättningar, jungfrudans, påminner om grundorsaken till att våga gå in i labyrinten: det är kvinnan bakom allt. Ett monster hade fångat en jungfru som måste befrias. Senare blev labyrinterna barnens och ungdomarnas lekplatser och jungfrudansen fick nya innebörder. Nordiska forskare har gissat, att trojaborgar i Skandinavien också har kunnat höra ihop med fruktbarhetsriter.

Landskapsarkeolog Pentti Risla har skrivit om de fascinerande trojeborgarna: tidskriften Skärgård, nr 1 - 2/2001.

Östra Finska vikens nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 7 km²

Östra Finska vikens nationalparks symbol - tobisgrissla

Östra Finska vikens nationalparks symbol är tobisgrissla