Slåtter, fiske och jakt är de viktigaste sätten på vilket myrområdet nyttjades förr. På området idkades naturhushållning och dessa användningsformer stödde befolkningens näringar. Boskapsskötsel har förekommit på området sedan 1700-talet. Behovet av ängsmark var starkt ännu på 1900-talet. Hö bärgades i älvdalar men också på myrar och kärrängar.

Det fanns ängar utmed hela Verkko-oja och vid ån låg också 15 lador. Början av ån användes av Luirobor och slutändan av Kairalabor. Vid åarna Alimmainen och Ylimmäinen Lämsänoja, Hietajoki, Karhujoki och Luiro slogs också hö. De bästa myrarna fanns på Sudenvaaranaapa. Det fanns inga lador mitt ute på myrarna, men ännu i dag finns det spår efter volmar. Hö slogs också på isen, och vid en förgrening av Verkko-ojas fanns det en damm, som byggdes för att vatten skulle svämma över ängarna och förbättra höets tillväxt. Dammen öppnades kring midsommaren. Nära Luiro på områdets västra kant finns resterna av Karkko slåtterstuga. Efter kriget började man röja åkrar och då var det slut på myrslåttern. Det finns inga lador kvar på området längre: timren har förts bort och använts som brännved.

Älven Luirojoki var känd för sina stora laxar och den gav rikliga fångster. Det fanns rikligt med lake i älven, och i älvens sidoflöden stora bäcköringar, harrar och sikar. I Luirojoki fångades också bäcknejonögon till bete vid lakfiske. Myrarna var viktiga för fångsten av fåglar. Alldeles i närheten av Luiro by lyckades man fånga hundratals dalripor, och på Sudenvaaranaapa fångades ripor med snara. Markfåglar fångades i augusti med fällor, och varje fångstman hade sina egna platser för fällorna. Andra djur som fångades var ekorre, räv, hermelin, utter och hare.