Trots att Lauttavaara-området är mycket litet till arealen är naturen mångsidig. Omgivningens karaktär varierar från ekonomiskog till gammal skog som befinner sig nästan i naturtillstånd samt från kala berg via små myrar till frodiga kärr i bäckdalar. Det finns få vattendrag, endast Kuikkapuro som strömmar i områdets södra del. Skogarna sköts enligt nutida skogsbruksmetoder. En del av området är helt fredat från skogliga ingrepp.

Berggrunden utgör jordens äldsta geologiska formation. © Tuula Heikkinen

Berggrunden - en hård botten

Berggrunden i området består av gnejs-granit. Till åldern är den 2700-2800 miljoner år gammal och utgör därmed jordens äldsta geologiska formation. Jordarten ovanpå berget består av sandmorän. Naturstigens högsta ställe befinner sig 210 m över havet (cirka 50 meter ovanför den närliggande Lammasjärvis yta). Då man befinner sig på naturstigens lägsta punkt längs Kuikkapuro befinner man sig 180 meter ovanför havet.

Ekonomiskog och gammal skog

Största delen av området består av varierande blandskog. Enligt vegetationstyp hör området till största delen av frisk mo, men det finns också små inslag av andra typer. Trädbeståndet är i medeltal 140 år gammalt.

En del av området består av gammal skog i nästan naturtillstånd, där man endast fällt några enstaka träd. Träden växer tätt, består av många olika arter i olika åldrar. Det finns också mycket död ved av olika trädslag och i olika förmultningsskeden.

En myr i skogens famn

Det är knappt om myrar i Lauttavaara. På västra sidan av Kivelä ödelagda gård längs stigen finns en liten tallmyr med tätt trädbestånd. I områdets sydvästra del vid sidan av stigen finns en större tallmyr. Kuikkapurodalen består av grandominerade kärr. På kalberget finns några fördjupningar dit smält- och regnvatten samlas och möjliggör en tillväxtgrund för vitmossa. Även fördjupningarna bildar ett slag av myrar.

Kuikkapuro. © Tuula HeikkinenKuikkapuro

Bäcken Kuikkapuro börjar i tjärnen Iso Kuikkalampi och rinner efter 2 km ut i Porolahti i sjön Lammasjärvi. Höjdskillnaden på sträckan är 29 meter. Enligt nuvarande skogsvårdsanvisningar bör sådana bäckdalar som är i naturtillstånd skötas så att deras tillstånd inte får försämras.

Livet i Lauttavaara

Det är sällan man lyckas få syn på däggdjur men förekomsten av dem kan konstateras med hjälp av spår och spillning. I området rör sig regelbundet skogsvildren och älg samt räv, hare och ekorre. Mindre däggdjur representeras av bl.a. näbbmöss och sorkar. I området finns också ett mångsidigt fågelbestånd.   

Fågelsång i Lauttavaara

Tofsmes. © Risto SausoPå hösten och vintern finns det endast ett fåtal fåglar. Det är mest sannolikt att man träffar på en mesflock som består av bl.a. talltitor och tofsmesar som söker efter smådjur som övervintrar i träden samt enstaka kungsfåglar och trädkrypare. Andra vinterfåglar är större hackspett och korsnäbbar. Järpe trivs i blandskog med aldungar, orre kan påträffas ätande björkhängen i  skogsbrynet och tjäder kan påträffas sittande i tvinvuxna tallar på bergen.

Bofink. © Risto Sauso

På försommaren efter att flyttfåglarna återvänt är fågelbeståndet rikligt. Den igenväxande åkern och skogarnas slybevuxna gränszoner är populärt område bl.a. för rosenfink och buskskvätta. Från skogsbrynet hörs sången från Finlands två allmännaste fågelarter, lövsångare och bofink.                                            

På talldominerade moar trivs bl.a. Talgoxe. © Risto Sauso trädpiplärka, dubbeltrast, rödstjärt och grå flugsnappare. Typiska arter för grandominerad skog är bl.a. taltrast, rödhake och järnsparv. I död ved finns både bohålor som gjorts av hackspettar samt hålor som uppstått av frostsprickor och lossnade kvistar, som hålbyggare såsom talgoxe och svartvit flugsnappare använder som boplats.

Av arter som kräver gammal skog kan man i Lauttavaara träffa på bl.a. lavskrika, tretåig hackspett och spillkråka.

Från blommor till granar, från bär till örter

Kiveläs gamla gårdsplan erövras på sommaren av hundloka, midsommarblomster, hundäxing, mjölkört och brudborste. Bland dessa växer även bl.a. groblad, harstarr och kärrtistel. I närheten av husgrunden växer dessutom gamla prydnadsväxter såsom pimpinellros, brandlilja och akleja.

Lingon. © Tuula Heikkinen I skogarna växer rikligt med lingon och blåbär, i grankärrsfördjupningarna finns getpors. På torrare ställen växer ljung som är Kajanalands landskapsblomma. På öppnare platser växer gräsväxter bl.a. kruståtel, vårfryle och fårsvingel. Ställvis växer det rikligt med linnea. Nedanför bergen växer det även enstaka hönsbär, som är den enda växten i Finland med svarta blommor. I området finns även den fridlysta nattviolen.

Då man kommer till Kuikkapuro går stigen genom ett skogsfräken-grankärr. Förutom skogsfräken växer där till exempel ängsfräken och knärot samt ormbunkar såsom granbräken, ekbräken, hultbräken och majbräken.

Bland de vilda bärväxterna på området finns åtminstone rönn, en, hägg samt hushållsbär såsom blåbär, lingon, hjortron, tranbär, odon och kråkbär. Andra bärväxter i området är hönsbär och det giftiga ekorrbäret.