Latvavaaras skeden

Ödehemman från svedjebrukets tid

Latvavaara nämns för första gången i Forststyrelsens beskattningsförslag där år 1843 nämns som det år då gården anlades. Enligt uppgifter från 1850-talet har det funnits både ett gammalt och ett nytt pörte på hemmanet med en grupp andra byggnader och det är möjligt att hemmanet är ännu äldre. Husbonde på gården var Johan Pääkkönen. Boskapen bestod av två kor och en häst.

Latvavaara gård på 1960-talet. Bild: Suomen Peura / Martti Montonen

Som husbonde på 1860-talet nämns Wilhelm Komulainen. Gården lämnades snart öde sannolikt p.g.a. hungeråren. Levävaara gård hade åtminstone fr.o.m. år 1880 nyttjanderätt till den närbelägna Latvavaara.

Skogvaktare som husbonde

År 1912 övertog sonen på Levävaara gård Matti Haverinen tjänsten som skogvaktare efter sin far Tuomas. Matti slog sig ner i Latvavaara där han fick tillstånd att anlägga ett kronotorp. Allt måste byggas upp på nytt. Matti och hans fru Eeva fick åtta barn. Förutom de små åkrarna hade också de ängar på ett stort område, som man hade nyttjanderätt en viktig betydelse för livsföringen. Boskapen var en viktig del av levebrödet, liksom även jakt, fiske och skogsarbetena.

Ett självständigt småbruk

Latvavaara blev en självständig gård år 1931 i samband med att man fick lösa ut mark som man hyrde av staten. Mattis och Eevas son Juho tog över gården tillsammans med sin hustru Enni. Då Juho stupade i kriget fortsatte Enni att bruka jorden och gifte om sig med Antti Komulainen. På åkrarna odlade man råg, korn och potatis och Antti gjorde också skogsarbete. Det nya huset blev färdigt år 1955 och år 1960 förnyades ladugårdsbyggnaden. Båda finns ännu kvar på gården.

Stillhet

Redskap som behövdes vid höbärgning. Bild: Suomen peura / Martti MontonenI mitten av 1960-talet upphörde jordbruket i Latvavaara och gården lämnades öde. De 50 hektar skog som hörde till gården höggs ner och staten köpte gården år 1978. Gårdstunet i Latvavaara hör numera till Elimyssalo naturskyddsområde som är en del av Vänskapens park.