Kurjenpolvi begravningsplats historia

En person klädd i säkerhetsutrustning bygger ett trästaket i solskenet.

På Kurjenpolvi begravningsplats vid stranden av Ounasjoki älv kan du bekanta dig med den kristna begravningstraditionen. Samma plats kan redan tidigare ha använts som gravfält av samerna, men några bevis på det finns inte.

Under senare delen av 1600-talet hörde Kittilä till den enorma Kemi kyrksocknen i Lappland, som hade sitt centrum i Kuusamo och ingick i Åbo biskopsstift. I området fanns både samer och befolkning som kommit söderifrån. De kyrkliga traditionerna började så småningom ta form.

Samerna hade för vana att begrava sina döda i närheten av den plats där de hade dött, i stället för att transportera dem till en kyrka för att begravas. Det sågs inte med blida ögon av kyrkan, som ville att de döda skulle begravas i vigd jord på inhägnade begravningsplatser. Befolkningen i lappbyarna Kittilä och Sompio fick tillstånd att begrava sina döda på en egen begravningsplats, Kurjenpolvi. Specialtillståndet beviljades på grund av den långa och besvärliga färden från byarna till kapellen i Kemijärvi och Sodankylä, för att inte tala om färden till moderkyrkan i Kuusamo.

På Kurjenpolvi begravningsplats fanns gravkonstruktioner av timmer, delvis ovan jord. Man vet att flera döda begravdes i samma grav: på Kurjenpolvi begravningsplats har man till exempel hittat en timrad grav för cirka 25 personer. Åtminstone en del av de döda begravdes i kistor och man lade inga föremål i gravarna. Husliknande gravkonstruktioner av timmer byggdes från övergången mellan järnåldern och medeltiden in på 1700-talet på många ställen i Norden.

Man slutade använda Kurjenpolvi begravningsplats kring 1778, när Kittilä fick en egen kyrka och en ny begravningsplats invigdes vid kyrkan.