"Det gamla folket talade om Joutsenkaulajärvi och Näytämö by. Men Världen förändras, och i synnerhet landskapen i denna ljusa och synnerligen vackra trakt.

Foto: Markus Varesvuo

Under sommarens tid överväldigas strövaren lätt av en vidskeplig känsla, för då solen skiner och värmer hela dygn i sträck försvinner tidsuppfattningen såsom ljungpiparens melankoliska pip från den lilla jänkämyren vid fjällets fot.

Ibland sker årstids växlingarna såsom mötet med Villavaaras fjällämmel: för en stund sedan visste du inget om den, sedan äger den dig en hel stund. Lämmeln säger klartoch ljudligt sin åsikt om störandet av dess frid och försvinner innan du hinnergöra närmare bekantskap med den. Du blir kvar med ett vackert minne.

Och områdets vatten sedan: sjöar klarare än diamanter, vars vatten får dig att känna vad törst är och hur det känns att släcka den. Så friskt vatten finner du inte ens i de källor poeterna beskriver. Dessa sjöar ger även fiskaren smakupplevelser om fisk, som säkert inte kan fås i de bästa fiskbutiker- men inte närmelsevis alltid eller åt alla.

Hösten förmed sig en aning av paradiset, för så överdådig är den: bärens överflöd och smak, som du inte ens kunnat drömma om. Dalriporna som jägaren jagar är i ljud och syn kvar ända in i drömmen, sällan blir jägaren utan sin stek. Den som tillbringaren solig "ruskadag" i ödemarken ser aldrig mer en sådan färgprakt - förutom genom att återkomma.

En sådan person,som har suttit vid eldplatsen bredvid leden och i den mörknande kvällen sett glödregnet höja sig mot stjärnorna och sett hur det är en och samma rymd,förstår sin del och arts plats i detta rika, men så sköra ödemarkslandskap."
(Martti Lintula, tillsynsman)