Södra Salla hör till Kuusamo högland, det s.k. Koillismaa, i nordöstra Österbotten. Området karakteriseras av bergkullformationer med vidsträckta myrområden emellan. Högst uppe domineras landskapsbilden av Iso Pyhätunturi (477 m ö.h.), Ruuhitunturi (472 m ö.h.), Palotunturi (467 m ö.h.) och Vilmatunturi (432 m ö.h.). Sallatunturi kallas det fjällområde som utgörs av Iso Pyhätunturi och Pieni Pyhätunturi.

Topsakka-aapa. Bild: Pauliina Kulmala

Södra Salla är en övergångszon, där det är vanligt såväl med de för Kajanaland typiska skogklädda höjderna med sina av upplega illa tilltygade granbestånd som med nordbottniska aapamyrar som karakteriseras av blöta flarkar. I södra Salla förekommer också frodiga kärr och krävande kalkgynnande arter. Områdets djurliv är också mångsidigt.

I södra delen av Salla kommun finns också ett flertal områden som hör till naturskyddsprogram och som i och med programmet Natura 2000 har gjorts till enhetliga skyddshelheter. Längs med vandringslederna i Sallatunturiområdet får man en titt på naturen i tre Natura-områden.

Björnens och örnens rike

Spillkåkan. Bild: Antti Kettunen Spillkråkan och mesar trivs bäst i gamla skogar, där de hittar lämplig föda och bohål i den döda veden. I gamla granskogar finns också lappugglan, som är nästan lika stor som berguven. Med hjälp av sin skarpa hörsel jagar den sorkar, som den kan höra till och med under snön. Av skogshönsfåglarna är tjädern, orrren och ripan vanliga och även järpens vissling kan höras bland granarnas dunkel.

Till myrarnas rika fågelliv hör tranan, sångsvanen, sädgåsen samt lappsparven. På myrarna träffar man också på flera hökfåglar, ugglor och vadare. Den skickliga sångaren blåhaken, som också kallas Lapplands näktergal, trivs på de förbuskade myrängarna. I Sallas vildmarkslika områden kan man också se pilgrimsfalken eller kungsörnen svävande på sina jaktfärder.

Salla ligger nära östgränsen och där har också skogens konung, björnen sitt rike. I området kan man se tecken på björnens framfart, t.ex. urgrävda myrstackar. Mest sannolikt är ändå att man får se älgar eller renar. Tagellaven som växer på granarnas grenar är viktig vinterföda för renarna.

Pelargranarna har anpassat sig till upplega

Granskogar där marken är täckt av ett tjockt mosslager är utmärkande för höglandet i Salla. Granen växer ända upp till skogsgränsen på fjällen, eftersom det inte finns någon klar björkzon där skogen tar slut uppe på fjällen. Granskogarna är glesa, ljusa och lätta att ta sig fram i på det sätt som är typiskt för höglänta marker. Granarna är pelarformade med korta kvistar. Pelargranarna klarar av tunga snöbördor med mindre skador än granar med längre kvistar.

Koillismaa hör till de områden i vårt land där det faller mest snö, och det är vanligt med sträng köld. De fuktiga luftmassorna koncentreras vintertid till granarnas toppar på de höglänta markerna i Salla och de samlar på sig lass av snö och is, dvs. upplega, som kan väga hundratals kilo. Upplegorna knäcker trädens toppar och hela träd, vilket syns i form av en mängd torrakor, rötskadade träd och lågor. Död ved är livsviktig för många hotade svampar och insekter. I naturskyddsområdena i Salla har man också hittat hotade tickarter, till exempel kritporing, som lever på stora omkullfallna tallar, tallågor.

Aihkipetsi. Bild: Pauliina KulmalaKarga moskogar - men också frodiga lundar och rikkärr

Det allmänna intrycket av moskogarna i Salla är att de är rätt karga och har få arter: tillsammans med det välbekanta blåbäret domineras momarkerna av kråkbäret medan odon och skvattram är de vanligaste arterna på myrarna. På bergssluttningarna finns ofta frodiga vattendrag, där det växer lummiga ormbunkar och smörbollar. I bäckdalarna finns till exempel tortan, som har svagt violetta blommor. Tortan är sällsynt i Finland med undantag för Koillismaa.

Myrarna i Salla är ovanligt näringsrika på grund av kalkhalten i berggrunden. Rikkärren som blivit mycket sällsynta i södra Finland är vanliga i området. Vanliga rikkärrarter är den högt vajande gräsullen, den vackert blommande jungfru Marie nycklar samt tätörten som har ett spännande levnadssätt eftersom den fångar insekter för att få näring. I rikkärren påträffar man många hotade, krävande arter, av vilka den gulblommiga myrbräckan t.o.m. är vanlig på Suksenpaistama - Miehinkävaara vidsträckta myrar.

Salla issjö täckte området

När den senaste nedisningen, som benämns Weichsel, tog slut för ungefär 10 600 år sedan förblev omfattande områden i östra Lappland täckta av issjöar i flera hundra år. Störst av den var den ungefär 4 500 km² vidsträckta Salla issjö, som var ungefär tre gånger större än nuvarande Enare träsk. Orsaken till uppkomsten av Salla issjö var den smältande inlandsisen som drog sig västerut. Den dämde upp smältvattnet och hindrade det från att rinna västerut längsmed Kemi älvdal, så issjön hade sitt utlopp i öster. På ungefär 230 - 240 meters höjd på bergssluttningarna i Salla-området kan man skönja strandstenar, fornstränder, som formats under issjöns tid.

Kaunisharju. Bild: Antti Kettunen

Åsar

Sallaområdet genomkorsas av flera åsbildningar i nordväst-sydostlig riktning. Åsarna har uppstått i det skede då inlandsisen smälte, nära isranden, av sand och grus som samlats i dess sprickor och tunnlar.

Kolsanharju är en av de värdefullaste åsarna i Salla. Åsen följer Tenniöjoki och sträcker sig i nordväst in i Savukoski och i sydost fortsätter den långt bakom östgränsen. Kaunisharju (Kauniinhaudanharju - Hanhiharju) sydöst om Sallatunturi är en av områdets sevärdheter som det är lätt att nå från vägen Salla - Kuusamo (nr 950) som går längsmed åsen.

Aatsinginhauta

Den ungefär 20 kilometer långa kanjonen Aatsinginhauta öster om Sallatunturi är ett bra exempel på olika stenarters varierande nöthållfasthet. Aatsinginhauta har uppkommit genom att erosionen och isbildningarnas slitage under miljontals år nött ner och fårat den nuvarande kanjonen. De avlagrade stenarterna eller sedimentstenar som fanns på stället för Aatsinginhauta har tålt slitaget sämre än de omgivande områdenas vulkaniter, alltså stenarter som uppkommit till följd av vulkanisk verksamhet. Höjdskillnaden mellan ytan på sjön Sotkajärvi, som finns på botten av Aatsinginhauta, och det högsta skogklädda höjden, Petservaara, som kantar kanjonen är över 250 meter.

Aatsinki - Onkamo Natura-område

Det 97 km² stora området nordost om Sallatunturi börjar vid turistcentrumet och sträcker sig till ryska gränsen. Man kommer lätt åt att bekanta sig med områdets fina bergkullandskap från vägen mellan Salla och Kuusamo (nr 950), som går längsmed Kaunisharju, som är lika vacker som namnet antyder. Från vägen ser man långt norrut över vidsträckta naturskogar där torrfurorna bildar fläckar. Iso Pyhätunturis trädlösa blockmarkskrön dominerar landskapet. Aatsinginhauta, som delvis hör till området, är en ungefär 20 kilometer lång kanjon, där det förekommer bl.a. sällsynta lundarter. Norr om den vildmarkslika sjön Onkamojärvi finns ett vidsträckt område med gamla granskogar.

Julmoiva. Bild: Antti Kettunen

Peuratunturi Natura-område

Peuratunturi Natura-område (53 km²) är beläget ungefär 10 km sydväst från Salla kyrkby. Området karakteriseras framför allt av skogklädda höjder och det befinner sig nästan i naturtillstånd. Till Peuratunturi Natura-område hör också Salmijoki mäktiga dalgång med sina gammeltallar.

Suksenpaistama - Miehinkävaara Natura-område

Till området hör Löytöjänkä-Suksenpaistama myrområde med omgivande gamla skogar, sammanlagt över 60 km². Områdets vidsträckta öppna mossar genomkorsas av ett flertal bäckar. I området finns näringsrika rikkärr och hotade växtarter.

Läs mer om Natura-områdena