Den mångfaldiga skärgården

Bild: Rapid RIver

Rahjaområdet är till skillnad från den för Bottenviken typiska öppna kusten ett mycket splittrat, småskaligt skärgårdsområde. Innerskärgården består av flera skogbevuxna morän- och bergsholmar. Utmärkande för ytterskärgården och havszonen är de karga men för fågelfaunan viktiga skären samt de enskilda holmarna som karakteriseras av hedar och tvinvuxna skogar.

Skogarna i skärgården består huvudsakligen av karga granskogar och tallskogar på bergskullar. I närheten av stränderna finns det frodigare skogstyper: strandlundar samt ljusa björkbestånd som tidigare varit betesmarker.

Tack vare det skydd som skärgården erbjuder finns det vidsträckta strandängar på fastlandet. Vid Siiponjokis mynning har älven samlat ett frodigt deltaområde.

Oaser vid landhöjningskusten

De vidsträckta, artrika strandängarna är karakteristiska för Bottenvikens landhöjningskust. Strandängarnas vegetation bildar ofta zoner som är parallella med stranden som var och en har sina egna arter. Vegetationen växer på lämpliga ståndorter vad gäller fukt, salthalt, vattennivåns variation samt vågornas och isens slitage.

Det finns talrika flador och glon som avskiljes från havet i Rahja skärgård. Bild: Hannu Tikkanen

Frodiga flador och glon

Flador och glon hör till särdragen i den österbottniska kusten. Flador är grunda laguner som till följd av landhöjningen långsamt avskiljes från havet. Då fladan helt har avskilts från havet bildar den en liten sjö, som kallas för ett glo. Dessa små sjöars vatten är en smula salt, eftersom havsvattnet kan strömma in i lagunen via tröskeln mellan sjön och havet.

Vegetationen vid fladorna och gloarna är ytterst frodig. Det finns riklig tillgång till näring, växtplatsen är skyddad och vattnet värms snabbt upp om våren. Då glons kontakt med havet avbryts blir den näringsfattigare. De växer ofta slutligen igen och förvandlas till myrar.

Om våren går det livligt vid fladorna, då fiskarna trängs för att leka i de skyddade vikarna som snabbt värms upp. Då har rovdjuren kalas. Havsörnarna, storskrakarna, måsarna och rävarna fiskar vid fladornas mynningar. I strandvassen och strandskogarna häckar en riklig fågelfauna, eftersom strändernas lummiga växtlighet erbjuder såväl skydd som föda åt ungarna.

Den rika fågelfaunan i Rahja

Skärgårdsfågelfaunan i Rahja är karakteristisk för Bottenvikens kust. På havsområdet och i ytterskärgården trivs stora måsfåglar såsom havstrut och silltrut samt labb, roskarl och tobisgrissla. Längre in i skärgården på vattnen mellan skären och öarna trivs t.ex. andfåglarna svärta samt storskraken och småskraken. I närheten av fastlandet påträffas sjöfåglar som är vanliga på insjöar.

På de karga sand- och grusstränderna häckar silvertärnan, strandpiparen, strandskatan och roskarlen. Grågåsen kräver en lugn, gräsbevuxen ö eller ett skär som häckningsplats. I holmarnas lövskogar och gamla skogar bor det mesar, trädkrypare och rödhakar samt tretåig hackspett och spillkråka. Även hönsfåglar, hökar och ugglor hör till skärgårdens skogar.

Rahja skärgård befinner sig vid ett viktigt flyttfågelsträck, vilket ökar skärgårdens värde som ett värdefullt fågelområde. Det finns även ofta specialiteter bland flyttfåglarna som stannar för att vila och äta. Skärgården hör till nätverket av internationellt viktiga fågelområden (IBA).

Kulturlandskap och naturvård

Rahjas holmar har under århundradenas lopp använts som betesmarker för boskap. I början av juni transporterade man hästar och får till holmarna och lät dem gå fritt på bete fram till augusti eller t.o.m. oktober. På Pappilankaris och Alajoenkaris hingstbeten vet man att det som mest gått ca 200 hästar på bete. Holmarnas större ängar och sumpmarker slogs som vinterföda för boskapen.

Fåren sköter om kulturlandskapet i Rahja om somrarna. Bild: Hannu Tikkanen

Som följd av betesgången blev strandskogarna ljusa, glesbevuxna hagmarker där det växte smultron och åkerbär. Skärgårdens vitaminbomb, havtornet, drog också nytta av betesgången. En del av de gamla fårbetena kan fortfarande lokaliseras p.g.a. de vidsträckta havtornbuskagen.

Man har strävat till att väcka till liv de gamla markanvändningsformerna i Rahja. På flera holmar, t.ex. på Kurvonen, går det åter får på bete. Hagarna och strandängarna som blivit bevuxna av buskar har röjts upp och strandängarna vid Siiponjokis delta har åter slagits.