Pielpajärvi ödekyrkas historia

Pielpajärvi blir centrum för Enare

Enaresamer har under en mycket lång tid bebott trakterna kring Enare träsk. Jakt och fiske var enaresamernas viktigaste näringar. Renskötsel idkades i liten skala, och renarna användes främst som drag- och lastdjur.

En väsentlig del av enaresamernas livsföring var de årstidsbundna flyttningarna. Familjerna flyttade från våren till hösten till boplatser med lämpliga fiskevatten och jaktmarker. På vinterns samlades familjer och släkter i ett gemensamt vinterviste, där de tillbringade vintern. Vintervistet var centrum för det sociala livet, dit kom också köpmän, präster och skatteuppbärare på besök. Enare vinterviste flyttades i början av 1600-talet till Pielpajärvi, som blev Enares huvudort för en lång tid framåt.

Första kyrkan i Pielpajärvi

Följaktligen var det helt naturligt att Enares första kyrka byggdes just i Pielpajärvi. Fogden för Lappland beviljades år 1642 anslag och fick fria händer att uppföra en vacker träkyrka. Man känner inte längre till om kyrkan var vacker, men den var inte större än ett kapell (bara 6,9 x 5,5 meter). Redan från första början var den för liten för enaresamernas behov. Det var också svårt att få en präst till orten, för man kunde inte erbjuda honom någon ordentlig bostad. Prästen besökte sålunda Enare högst ett par gånger om året.

Bild: Pasi Nivasalo/MH.

Gudstjänsten var på den tiden en betydande händelse. Den räckte på vintern mellan en och en och en halv vecka, på sommaren två till tre dagar. Under denna tid bodde människorna i kyrkstugor, som hade byggts på den omgivande kyrkplanen. Under gudstjänsten sköttes förutom andliga ärenden också världsliga ting: prästen och klockaren upplyste folk och undervisade barn, man arrangerade marknad, uppbar skatter och ofta satt man också ting.

Nya kyrkan

Det blev aktuellt att bygga en ny kyrka i mitten av 1700-talet, eftersom den gamla kyrkan hade förfallit och riskerade att störta samman. Man började bygga Pielpajärvis nuvarande kyrka år 1752 och den stod klar år 1760. Den nya kyrkan byggdes sannolikt på den gamla kyrkans plats, som man hade för vana att göra på den tiden.

Kyrkan är till formen en korskyrka med nästan lika långa armar. Den är 14 meter lång i syd-nordlig riktning och 13,6 meter lång i öst-västlig riktning. I ändan av den västra armen byggdes åren 1760 - 1766 en klockstapel, i vars nedre del finns en vestibul. Läktarna är belägna i norra och västra armen. Den steniga kyrkogården omges av ett skickligt utfört spjälstaket. Det finns ingen begravningsplats i närheten av kyrkan. De avlidna begravdes på närliggande öar på grund av rovdjuren.

Man skötte regelbundet kyrkans underhåll under en lång tid, men efter mitten av 1800-talet försummades dock underhållet. Kyrkan förföll illa och till slut var det ingen idé att rusta upp den mera. Man beslöt att bygga en ny kyrka intill bättre trafikförbindelser vid Juutuanjokis mynning, där Enare kyrkby höll på att bildas. Då den nya kyrkan blev klar år 1888, kom Pielpajärvi kyrka ur bruk.

Nytt uppsving

Pielpajärvi kyrka togs åter i bruk år 1940. Kyrkan i Enare kyrkby hade förstörts tidigare samma år i vinterkrigets bombningar, och Ivalo bönehus fick temporärt fungera som kyrka. Enarebor beslöt dock att hålla en midsommargudstjänst i Pielpajärvi. Detta blev småningom en tradition och den pågår ännu i dag. Nuförtiden anordnas också en påskgudstjänst i kyrkan. Den är också en populär vigselkyrka.

Kyrkan är en fornlämning skyddad enligt lag. De 30 - 40 kyrkstugorna och prästgården, som stod på kyrkplanen, har så gott som försvunnit. Museiverket restaurerade kyrkan med traditionella arbetsmetoder 1975 -1976. Sedan dess har kyrkan reparerats och rustats upp med jämna mellanrum.

Bild: Tuija Kangasniemi/MH.

Kyrkplanen uppvisar en artrik flora, och Forststyrelsen har utarbetat en skötselplan för området. Kyrkplanens växtlighet har slåttrats i slutet av varje sommar allt sedan år 2000.