Linnansaaris torp med omgivning är ett nationellt värdefullt kulturlandskap, där besökande kan bekanta sig med livet i början av förra århundradet. På torpets gårdsplan görs olika åtgärder hela tiden för att bevara kulturlandskapet.

Då säden har torkat tas den ner och förs till rian för att tröskas.Bild: Hanne Liukko

På Haukivesi svedjeland

I Finland idkades det svedjebruk allra längst i Östra Finland. Om Linnansaaris huvudö vet man, att där har idkats svedjebruk redan på 1500-talet, alltså hundratals år innan den första permanenta bosättningen slog sig ned på Linnansaari. De sista svedjorna brändes på 1930-talet, men svedjandet inleddes på nytt på sommaren 1993. Som mål hade man att svedja ett litet område varje år i närheten av Linnansaari torp.

Hittills har de svedjor som bränts varit s.k. vanliga svedjor, som bränns i ung blandskog. Bekanta dig närmare med hur svedjandet förlöpte.

Utrotningshotade arter drar nytta av svedjebruket

Svedjebruket inverkar kraftigt på såväl landskapet som på arterna. Svedjebruk - likt skogsbränder - ger upphov till ängar och lövskogar i olika utvecklingsskeden. Antagligen var Linnansaaris alla granskogar svedda i slutet av 1800-talet och landskapet dominerades av olika ålders lövskogar.

De frodiga lundarna är Linnansaaris rikedom. Bild: Helinä Markkanen

Lövskogarna och ängarna som upprätthölls efter svedjandet erbjuder livsutrymme för flera arter som nuförtiden är hotade. Den vitryggade hackspetten är de gamla lövskogarnas mest kända invånare, men i samma skog lever flera andra hotade arter. Vår naturs artrikedom har varit mångsidigast under den tidsperiod då man använde traditionella jordbruksmetoder. De ljusa lövskogarna som uppkommit som följd av svedjebruket har minskat i antal i och med skogarnas naturliga utveckling och gran- och tallplanteringar. I skötseln av Linnansaari har man fäst särskild uppmärksamhet på bevarandet av lövskogarna. En av skötselåtgärderna är att får åter betar på parkens holmar. I de åldrande lövskogarna har man också avlägsnat granar.

Ängarnas blomsterprakt

Efter svedjandet odlas området i ett år. Då odlingen upphör slåttras och betas de områden som ligger närmast torpet. På betesmarkerna går får av lantras.

Äng vid torpet. Bild: Helinä Markkanen

Även en del av de tidigare åkerplättarna sköts som ängar. Redan efter ett par års betesgång kan man observera att ängsarterna förökas och blir mångsidigare. I ängarnas blomsterprakt kan man identifiera bl.a. smörblomma, midsommarblomster och toppklocka. Bevarandet av ängsarterna förutsätter att man fortsätter betesgången och slåttern. Svedjeområdena som ligger längre bort låter man förskogas. Målet är att svedja samma område nästa gång om ca 30 - 40 år.