Naturen i Helvetinjärvi

Bild: Timo Nieminen
Helvetinjärvi nationalparks specialitet är två forntida sprickdalar. Raden av smala sprickdalar fortsätter så långt ögat når. I parken trivs en mångfaldig bergs- och skogsnatur.

Så här värnar vi om naturen

Helvetinkolu – nationalparkens symbol

Helvetinjärvi nationalparks specialiteter är två sprickdalar, som uppkommit för 150 - 200 miljoner år sedan som följd av sprickor och förflyttningar i jordskorpan. Helvetinkolu, som ligger i Iso Helvetinjärvis nordöstra del, är områdets mest kända skreva. Den är ett smal, endast ett par meter brett pass, som sluttar brant mot sjöns strand.

Norr om Helvetinkolu, i den djupare klyftlinjen har det bildats en kedja av smala sprickdalssjöar med branta stränder: Iso Helvetinjärvi, Pitkä Helvetinjärvi, Luomajärvi och Kovero. Bergsstupen höjer sig ställvis upp till 180 - 210 meter över havsytan. På flera platser höjer sig stupen som lodräta väggar tiotals meter över sjöarnas vattenyta.

Helvetinkolu. Bild: Janita Juvakka
 

Helvetinjärvis bergsnatur är riklig och mångsidig och de finaste klipporna förekommer i närheten av de sprickdalssjöar som ligger norr om ravinen Helvetinkolu. Det förekommer en särpräglad flora på bergskrön, på bergsbranter, på klipphyllor och i bergssprickor och vid foten av branter. På artsammansättningen inverkar förutom topografin också växtplatsens väderstreck, ljusförhållanden och exponering samt underlagets bergart och avrinningsvattnet. Det är alltså naturligt att enskilda arter inte har erövrat stora klippområden åt sig utan att olika slags växtsamhällen förekommer intill varandra. Artantalet kunde vara större, men de karga bergarterna i Helvetinjärvi är inte tillräckligt näringsrika för mer krävande växtarter.

Typisk växtlighet på berghällarna i Helvetinjärvi är olika renlavar och ris. De spensliga arterna grå och gulvit renlav tar utrymme av sin trindare släkting fönsterlaven, men bland lavarna förekommer också blåbär och lingon samt en del mossor, t.ex. kvastmossor och väggmossa. De grå, stickiga lavmattorna är en trevlig syn, och man bör värna om de här lavförekomsterna genom att undvika att trampa på dem.

På bergsbranterna dominerar helt andra arter. På solexponerade bergsväggar växer färglav och olika skorplavar. Inte ens torrperioder på flera månader tar kål på skorplavarna, för de tar det vatten de behöver från fuktigheten under morgontimmarna. Lavarna lever ändå inte helt ensamma på de soliga bergsväggarna, utan där växer också bl.a. sotmossa. På skuggsidan av branter, i granskogarnas gömslen, klarar sig ännu bl.a. skärbladsmossan, men där förekommer däremot sparsamt med lavar.

Huvudsakligen på skuggiga branter kan vissa mossor bilda stora, hängande mattor som delvis lossnat från underlaget. Detta växtsätt förekommer hos hus-, kvast- och vitmossor. Äppelmossan är den allmännaste arten i klippskrevor i bergsbranterna.

Ödeskogar i naturtillstånd

I Helvetinjärvi nationalpark finns det ännu kvar delar av de gamla ödeskogarna i naturligt tillstånd. De äldsta skogarna kantar sprickdalarna och ödesjöarna. Trädstammarna pryds av lunglav, som gynnas av gammelskogarnas fuktiga mikroklimat. Förekomsterna av lunglav indikerar att skogen befinner sig i naturtillstånd. Tagel- och skägglavarna, som hänger ner från trädens kvistar, svajar i vinden, och på stammarna växer knubbiga tickor.

Bild: Upe Nykänen

Man kan bekanta sig med de gamla skogarna t.ex. på stigavsnittet mellan Helvetinkolu och Luomajärvi.

Helvetinjärviområdet ligger vid gränsen mellan två vegetationszoner och uppvisar därför både sydliga och nordliga arter. Hällebräken, svartbräken, gaffelbräken, tjärblomster, vårspärgel och lundgröe är sydliga arter i floran medan fjällnejlika och blågröe är nordliga. Eftersom jordmånen i området är karg, domineras växtligheten av mindre krävande skogs- och myrarter.

Vårärt. Bild: Hannamaria Potila

I förkastningslinjens omgivning är jordmånen något näringsrikare och där påträffas de mångsidigaste lundväxtförekomsterna. Trolldruva, ängsfräken, myskmåra, grönkulla, glesgröe, blåsippa, strutbräken, hägg, måbär, skogslind och olvon är exempel på det frodigaste inslaget i Helvetinjärvi.

Helvetinjärvi nationalpark skyddar också sällsynta växter. På området finns många regionalt hotade och nationellt missgynnade moss-, lav- och tickarter.

Den tretåiga hackspetten – vårens trumslagare

Man har påträffat flera för gammelskogar karakteristiska tickarter i Helvetinjärvi, t.ex. granticka, ullticka, björkeldticka, vedticka och rosenticka. Till arterna i Helvetinjärvis gamla skogar hör bl.a. flygekorre, tretåig hackspett och mindre flugsnappare.
Haukkajärvis begränsningsdel har avsatts för att trygga fåglarnas häckningsro. Vid Haukkajärvi häckar bl.a. storlom och silltrut , som är känsliga för störning under häckningstiden.

Tretåig hackspett. Bild: Antti Below

Den svartryggade, och sirliga silltruten med gula ben är en art som blivit sällsyntare. Silltrutarnas antal har minskat under de senaste åren. Den sent häckande silltruten lider av störning orsakad av båttrafik och semestergäster.

Silltruten är världens mest finska fågel: de finska silltrutarna hör till underarten fuscus, vars utbredningsområde begränsas till Fennoskandienområdet. Vårt ansvar att bevara arten är stort.

Helvetinjärvi nationalpark

  • Inrättad  1982
  • Areal 50 km²

Helvetinjärvi nationalparks symbol - Helvetinkolu

Helvetinjärvi nationalparks symbol är Helvetinkolu.