Nyheter

Forststyrelsen restaurerar myren Paljakanneva-Åkantmossen på gränsen mellan Vörå och Kauhava

Paljakanneva–Åkantmossen är ett stort Natura 2000-område på gränsen mellan Vörå och Kauhava. Arbetet utförs som en del av miljöministeriets livsmiljöprogram Helmi. Restaureringsarbetet görs av en maskinentreprenör. 

Myren återställs genom att diken fylls igen med grävmaskin vilket förhindrar att vatten strömmar längs dikeslinjerna. Man blockerar dikena genom att fylla dem med torv eller genom att bygga fördämningar av torv som leder vattnet från dikena till myren. Inför fyllnadsarbetet har träd som är i vägen röjts bort från dikeslinjerna. Syftet med åtgärderna är att få vattnet att strömma ut över myren och återställa vattenflödet på myren så långt det går mot situationen innan utdikningarna. Åtgärderna vidtas på statlig mark.

Det mångsidiga myrområdet Paljakanneva-Åkantmossen består av mossar och aapamyrar. I norr finns koncentriska strängmyrar och excentriska (sluttande) högmossar, medan den södra delen mest består av karg österbottnisk aapamyr.

Varför restaureras myren?

Restaureringen som initierats av Forststyrelsens Naturtjänster har som syfte att göra det möjligt för Paljakanneva-Åkantmossen att gradvis återgå till sitt naturliga tillstånd. De utdikade kantområdena i myrens norra del restaureras för närvarande och arbetet kommer att vara färdigt vecka 15.

Myren återställs för att öka den biologiska mångfalden. Utdikningen påverkar myrens vattenhushållning och orsakar förändringar som leder till att myrvegetationen försvinner och torvbildningen upphör. Med dräneringen försvinner de ursprungliga naturliga växtarterna och börjar ersättas av skogsarter.

Restaureringen återställer myrens naturliga vattenhushållning, och myrarterna kommer så småningom att börja återvända till området. På längre sikt kommer myren också att bli en bättre kolsänka och avrinningen av gödande näringsämnen från myrarna till vattendragen kommer att minska. Restaurerade myrar håller vattnet bättre än utdikade myrar och dämpar därmed översvämningstopparna.

Myrens rekreationsvärde förbättras i och med restaureringsarbetet. Tranbär och hjortron är till glädje för bärplockare, och landskapet blir mer lättframkomligt och vackrare när de djupa dikena minskar. Jägare har glädje av hönsfåglarna, vars häcknings- och livsmiljöer förbättras.

Restaurering och återställande av vattenhushållningen kräver aktiva åtgärder, eftersom en utdikad myr vanligtvis inte av sig själv återgår till ett tillstånd som skulle likna situationen före dikning. Diken som blivit grunda och delvis vuxit igen fortsätter att leda vatten och hindrar vattnet från att spridas ut jämnt över myren.