Stenfältens och sjöarnas Vätsäri

Routanen. Foto: Martti Rikkonen.Vätsäris jordmån är ytterst stenig, och mellan stenfälten finns det tusentals små tjärnar. Även det stora Enare träsks steniga vikar skjuter in i ödemarken. Berggrunden består huvudsakligen av gnejs, som är ett aningen näringsrikare växtunderlag än t.ex. den granulit som är vanlig i västra Enare.

Vätsäris högland är glest på trädbestånd, och myrar finns det närmast i ödemarkens södra delar. Även de karga tallmossarna är steniga och splittrade och ställvis blöta och svårframkomliga. Förutom stenigheten karakteriseras Vätsäris södra del av en enhetlig tallskog. Björkskogarna i områdets norra del förstördes på 1960-talet av fjällbjörkmätarens larver. Björkskogarna har inte förnyats efter det och en del av området är nästan trädlöst. Vätsäri ödemarks flora och fauna består i sin helhet av anspråkslösa karga markers arter utan några verkliga specialiteter. Närheten till Norra Ishavet ger ändå trakten sina egna speciella särdrag: under sträcktiden påträffas fåglar från Norra Ishavet i Vätsäri, och den närliggande Pasvikdalen på den norska sidan är en mötesplats för asiatiska, europeiska och arktiska arter, som flitigt forskas av norrmännen.

Svartsnäppans rike

Enares ödemarker är svartsnäppans rike. Fågeln är som Enares sommar, den dröjer endast en stund i trakten. Svartsnäppan återvänder till Lappland i maj efter sin flyttfärd från Västra Afrika och genast i början av sommaren, då äggen lagts, flyttar honorna tillbaka söderut. Hanarna blir kvar och ruvar och tar hand om avkomlingarna. Denna kolsvarta fågel är i början av sommaren ödemarksvandrarens följeslagare, som ger sitt varningsläte vid jänkämyrarnas kanter. Svartsnäppan har alldeles tydligt fattat tycke för friden i Lapplands ödemarker, eftersom rent av 65 % av Europas svartsnäppor häckar i Finland.

Alfåglar häckar nära Norra ishavet. Bild: Markus Varesvuo


Smårovdjurens ödemark

Bland rovdjuren är endast räven, hermelinen och mårddjuret tämligen allmänna i Vätsäri ödemark. Björnstammen är kraftig i områdets södra del, järven är sällsynt i ödemarksområdet. Av den utrotningshotade fjällräven har inga observationer gjorts på länge. Vargar passerar genom ödemarken på sina färder från öst till väst.

Mångsidig fiskfauna

Ödemarkens fiskbestånd består av laxbesläktade fiskarter och deras olika former. Områdets ursprungliga fiskarter är sik, insjö-öring, röding, harr, abborre, gädda, lake, storspigg, småspigg och elritsa, som är områdets enda mörtfisk. I Enare träsk påträffas det sex ekologiska former av sik, som ändå nuförtiden anses tillhöra samma art. Av rödingens olika former förekommer fjällrödingen såväl på Vätsäris högland som i Enare träsk och storrödingen speciellt i Enare träsk.

Det reglerade Enare träsk

Efter andra världskriget började Sovjetunionen bygga Pasviks kraftverk och Enare träsk började regleras från och med år 1948. Enare hade reglerats redan under åren 1941 - 1944, men dammen hade förstörts under krigsåren. Regleringen miskade dramatiskt Enare träsks naturliga fiskstammar, och staten började sköta sjöns fiskbestånd med planteringsbestämmelser. Inplanteringarna började år 1976, men även före det hade det idkats planteringsverksamhet på området. Som följd av inplanteringarna fick Enare tre nya fiskarter: insjölax, kanadaröding och siklöja samt en ny form av sik: älvsik.