Utinaturen.fi - Första sidan
Forststyrelsen

Skogvaktartorpen i Koitajoki 

Pirhonvaara skogvaktartorp

I Pirhonvaara - eller kort och gott Pirhu - anlades ett torp redan år 1853. Det är beläget i östra kanten av den stora myren Koivusuo, och från torpet är det ungefär tre kilometer till Pirhunkoski i Koitajoki. Förbipasserande övernattade ofta i stugan på Pirhu. Sommartid fanns det såväl hjortronplockare som höbärgningsfolk i Pirhonvaara. Pirhu var också viloplats för dem som var på till eller från Ryssland.

Den första skogvaktaren på Pirhonvaara var Iivana Savinainen, som var anställd som skogvaktare åren 1863 - 1867. Hans efterträdare Paavo Antinpoika Kurvinen avgick på egen begäran från skogvaktartjänsten år 1906, men man kan bara förundra sig över att han inte hade avskedats redan tidigare. Paavo Kurvinen var flera gånger instämd till tinget, och han hade dömts till böter för bl.a. olaglig brännvinsförsäljning. Som skogsvaktare på Pirhonvaara fortsatte Paavos son Pekka, som också kallades Pietari. Från hans tid härstammar talesättet ”Pirtu tulla pirittää, Lupasalmelta lurittaa, Pirhun Pietarin pihaan”. Pekka Paavonpoika Kurvinen var verksam som skogvaktare ända till 1937.

Byggnaderna på Pirhonvaara besparades från förstörelse under senaste krig. Finländarna borde ha förstört byggnaderna, eftersom de låg för nära gränsen. Man hittade ändå inte Pirhonvaara, så Pekka Kurvinen kunde lösa in Pirhonvaara som en egen självständig lägenhet år 1941.

Pirhonvaara skogvaktartorp omfattar numera förutom huvudbyggnaden en timmerbod, bastu, ett f.d. fårhus, en ria och en ganska ny torrtoalett. Byggnaderna renoverades på 1990-talet, och huvudbygganden används för övervaknings-, underhålls- och forskningsändamål. Gårdstunet sköts genom att det slås och bärgas minst en gång om sommaren. Det hålls också öppet genom att träd och buskar röjs runt byggnaderna. Tidigare var det fri utsikt från huvudbyggnaden till Koivulampi.

Kotavaara skogvaktartorp

Av de skogsvaktartorp som förut fanns i Koitajokiområdet låg Kotavaara, som anlades år 1863, längst norrut. Från torpet var det bara ungefär tre kilometer till östgränsen. Torpets marker var f.d. sveder. Den förste skogvaktaren på Kotavaara var Matti Pussinen, som flyttade som skogvaktare till Niilonaho år 1875. Pussinen efterträddes av Feodor Lyhykäinen. År 1907 efterträdde Pekka Lyhykäinen sin far Feodor i tjänsten som skogvaktare på Kotavaara. Det var mycket vanligt bland skogvaktarna att en son (eller någon annan släkting, t.ex. en måg) fortsatte i faderns spår som skogvaktare. Pekka Lyhykäinen löste in Kotavaara år 1941, men under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget (1940 - 1941) var finnarna tvungna att bränna byggnaderna.

Tapionaho skogvaktartorp

Bröderna Pekka och Heikki Sivonen bosatte sig på Tapionaho omkring år 1836. År 1861 anlades ett skogvaktartorp på stället, som låg mellan Koitajoki och Niemijärvi. Man antar att namnet Tapionaho kommer från Jaakko Tapio som levde i Hattuvaara och som lär ha haft ett gömställe i Tapionaho under det stora nordiska kriget (1700 - 1721). Namnet tyder också på svedjebruk, för ”aho” är benämning på skog som växer upp på sveden efter att odlingen upphört.

De första skogvaktarna på Tapionaho under åren 1863 - 1881 tillhörde familjen Riissanen, och fyra med det efternamnet följde efter varandra: Vasili, Stefan, Oleksi och Nikolai. Skogvaktare efter dem blev Olli Tikka, men bara för ett år. Tapionaho var utan skogvaktare ungefär tjugo år, för följande skogvaktare utnämndes först 1905. Tapionaho var inte helt obebott under mellantiden, för år 1883 flyttade Lauri Pussinen in med sin maka Riitta. Riitta var änka efter Paavo Heikinpoika Tahvanainen på Iljanvaara skogvaktartorp.

Efter Pussinens låg Tapionaho öde ett tag, tills Olli Kurvinen år 1897 flyttade in med sin familj, hustrun Kaisa och fyra barn. Kurvinen blev skogvaktare på Tapionaho år 1905. Olli Kurvinen dog när han var 70 år gammal, och då var han fortfarande skogvaktare. Efter honom överfördes Tapionaho skogvaktardistrikt år 1926 på Matti Kokkonen, som skötte uppgiften från det närbelägna Niemijärvi skogvaktartorp. Efter Kokkonens död var den sista skogvaktaren i Tapionaho skogvaktardistrikt Antti Auvinen åren 1929 - 1935. Han var gift med Johanna Ollintytär Kurvinen. Auvinen hade tidigare varit skogvaktare i det närbelägna Iljanvaara. Över huvud taget var det ganska vanligt att skogvaktarnas barn gifte sig med varandra. På så sätt hade man en trygghet hos sina släktingar, eftersom skogvaktarnas ställning var ganska besvärlig. Det kunde hända att byborna betraktade även lokala skogvaktare som skogsmyndighetens hantlangare.

Byggnaderna på Tapionaho besparades under vinterkriget, eftersom de var belägna långt från Niemijärvivägen. Olli och Kaisa Kurvinens fyra barn löste in skogvaktartorpet under fortsättningskriget år 1942. De sista inbyggarna på torpet var Kurvinens dotter Anna-Liisa med maken Kalle Holopainen och dottern Hilkka.

Anna-Liisa, som kallades Tapios Anna-Liisa, blev känd bland ortsborna som kringvandrande massös. Andra finländare kunde höra om Anna-Liisa via medierna, för efter de senaste krigen hade Tapionaho blivit Finlands östligaste boningsort. Den ena journalisten efter den andra kom och intervjuade Anna-Liisa och Kalle så att det blev en ren plåga. Anna-Liisa uppträdde t.o.m. i TV på 1960-talet. Anna-Liisa flyttade från Tapionaho 1973 sedan hon blivit änka.

Källa

Senaste uppdatering 2011-06-16
Forststyrelsen, PB 94 (Fernissagatan 4), 01301 Vanda, Växel 0205 64 100