Utinaturen.fi - Första sidan
Forststyrelsen

Skogshuggarliv i Koitajoki 

Skogarna i avlägsna trakter kunde börja avverkas efter att det först byggts en skogsarbetarförläggning. De bodde sedan i förläggningen hela avverkningssäsongen, dvs. vanligtvis över vintern. Det egentliga hemmet besökte de bara på sina få lediga dagar, men för många skogsarbetare var förläggningen det enda hem de hade. Först på 1950-talet började skogsarbetarförläggningarna göras hemtrevligare.

Hanhikoski ödestuga år 2006. Bild: Tarja MartinI Koitajokiområdet finns det fortfarande fem skogsarbetarförläggningar kvar, av vilka Verkkopudas ödestuga, Leimuukämppä (dvs. f.d. Asumajoki ödestuga), Niemipuro ödestuga samt Hanhikoski ödestuga får användas av friluftsfolket.

Verkkopudas ödestuga ligger på östra stranden av Koitajoki. Ödestugan är Hackman & Co:s f.d. bastubyggnad från år 1933. Den huvudbyggnad som fanns på samma ställe har flyttats bort.

Leimuukämppä ligger invid gränszonen på södra stranden av Asumajoki. Stugan var ursprungligen bara en bas för arbetarna som stämplade de träd som skulle fällas innan själva avverkningen började. Byggnaden från 1938 iståndsattes senare till en skogshuggarstuga.

Niemipuro ödestuga ligger åter på västra stranden av Koitajoki. Byggnaden flyttades till sin nuvarande plats år 1955, och ändrades till flottarstuga. Niemipuro ödestuga är f.d. bastubyggnad till Kokkokangas-stugan. Ödestugan i Hanhikoski är den f.d. bastubyggnaden till Hoikka-stugan och den ändrades till flottarstuga på 1970-talet.

Anspråkslösare minnen från skogsarbetartiden är dessutom Sammalpuro tvådelade skärmskydd längs Tapion taival på sin ursprungliga plats samt Karanteenipudas skjul, där flottarna har haft sin matplats.

Polvikoski skogsarbetarförläggning

Förutom ödestugorna finns i Polvikoski en f.d. större skogsarbetarförläggning, som tidigare har rymt 80 övernattande skogsarbetare. Förläggningen, rökbastun och stallet stod klara 1944.

Skogsarbetarförläggningen har en yta på över 200 m² och den har sju rum. Förläggningen moderniserades på flera sätt på 1950-talet: år 1955 fick man elaggregat, år 1957 färdigställdes ett rum för motorsågsreparationer och år 1958 byttes pärttaket ut mot plåttak. På gården byggdes dessutom 1954 en timmerbastu samt en separat stabsbyggnad för arbetsledningen, som kallades Teräväpää. Numera stabsbyggnaden jämte bastu hyrs ut åt turister. Efter krigsslutet byggdes också ett stall för 30 hästar på gården, men det finns inte längre kvar. Polvikoskiförläggningen var rätt avancerad på sin tid för man fick TV redan år 1965.

Under fortsättningskriget bodde sovjetiska soldater i förläggningen. Från den tiden härstammar de numera igenvuxna skyttegravarna på norra sidan av Polvikoskivägen, på östra stranden av Koitajoki. Under avvärjningsstiderna i Ilomants sommaren 1944 avancerade finländarna till Polvikoski. Historien förtäljer att även president Mauno Koivisto då övernattade i förläggningen.

Jakten gav extra sovel

Kronoskogarna var givande jaktmarker för jägarna i Ilomants; såväl jägare av pälsdjur som fågel. På ett år kunde Ilomantsborna jaga upp till 10 000 skogsfåglar, som sedan såldes till bl.a. S:t Petersburg. Ännu på 1920-talet var Ilomants en av de få platser i Finland där jakten gav en betydande extra inkomst.

1934 års jaktlag innebar att den fria jakträtten på statens mark upphörde. Jakten blev tillståndsbelagd och tillsynen effektiverades. Den lukrativa fågelhandeln i östra Finland fick sin slutliga dödsstöt när det blev förbjudet att fånga skogshönsfåglar med snara. Jakten upphörde ändå inte, utan största delen av lokalbefolkningen fortsatte att jaga utan tillstånd. Efter andra världskriget förbjöds jakt helt och hållet inom gränszonen, som således blev ett viltskyddsområde.

Källa

Senaste uppdatering 2013-01-07
Forststyrelsen, PB 94 (Fernissagatan 4), 01301 Vanda, Växel 0205 64 100