Utinaturen.fi - Första sidan
Forststyrelsen

Sevärdheter och historia i Koitajoki 

Skogvaktartorp

I slutet av 1800-talet var största delen av Ilomants socken kronomark. För att vakta dessa timmerskogar inrättades år 1861 sex skogvaktardistrikt i Ylä-Koitajokiområdet. Skogvaktarna skulle bo inom sina distrikt, så det uppfördes skogvaktartorp i Pirhonvaara, Kotavaara, Kiukoinen, Lahnavaara, Tapionaho och Niemijärvi.

De flesta byggnaderna i gränstrakten förstördes under de senaste krigen, t.ex. Kotavaara skogvaktartorp, men några sparades också. I Koivusuo naturreservat finns fortfarande kvar Pirhonvaara skogvaktartorp. Flera skogvaktare eller deras familjer, som fallet var med t.ex. Tapionaho skogvaktartorp, löste in torpen under vapenstilleståndet mellan vinterkriget och fortsättningskriget (1940 - 1941).

Skogsarbetsplatser

Skogarna i Koitajokiområdet började utnyttjas tidigt. Till att börja med fälldes virke för husbehov. Svedjebruket blomstrade ända till mitten av 1800-talet. På Koitajokis momarker är det nästan omöjligt att hitta ett ställe där det inte skulle ha brunnit, vilket beror på den kraftiga svedjebränningen och skogsbränderna i kronoskogarna. Under den senare hälften av 1800-talet svedjades bara små områden i närheten av bosättningen.

De första kommersiella avverkningarna ägde rum i Koitajokiområdet på 1850-talet. Vid blädning höggs endast stora träd som uppfyllde vissa mått. I Koitajoki kan man se blädningsbestånd runt skogvaktartorpen. Spår av mänsklig aktivitet i naturskyddsområdet syns också i form av ekonomiskogar och utdikade myrar.

Utkomsten för inbyggare på Kronomarkerna var ringa, så skogsarbetet gav i synnerhet unga män en möjlighet till extra inkomster, som man också utökade genom jakt. Skogsarbetet, dvs. avverkning och flottning, förändrades dock i slutet av 1800-talet från en biinkomst till huvudsaklig inkomstkälla. Kronoskogstorpens och skogsvaktartorpens inbyggare sysslade vintertid med avverkning och virkeskörning, om sommaren var de åter i flottningsarbete. De utgjorde viktig arbetskraft för träförädlingsindustrin, men rika blev de inte på skogsarbetet. Att skogsarbetet ökade i slutet av 1800-talet berodde på att slipmassemetoden blivit vanligare vid framställningen av råvara för papper och cellulosa. Även mindre träd än grova timmer började duga för cellulosafabrikerna.

Krigen avbröt skogsarbetet helt och hållet, men efter krigen, framför allt på 1950-talet, genomfördes stora avverkningar i trakterna av Polvikoski. I området byggdes också skogsbilvägar på 1950- och 1960-talen.

Koitajoki som gränstrakt

Områdets historia präglas starkt av närheten till östgränsen. Vid freden i Stolbova 1617 anslöts Ilomants till det svenska riket och Ilomants sockengräns blev rikets östgräns. Numera genomkorsas Koitajokiområdet av Polvikoskivägen, som leder till EU:s östligaste punkt i Virmajärvi.

Från Polvikoski skogsarbetarförläggning är det ungefär 8 km till den östligaste punkten. För att besöka punkten krävs gränszontillstånd, som fås avgiftsfritt från Hattuvaara gränsbevakningsstation. Gränsröset på den lilla ön i Virmajärvi är ett av de äldsta gränsmärkena mot öster, eftersom gränslinjen från Virmajärvi norrut fortfarande löper på det ställe som fastslogs i gränsavtalet år 1621.

Koitajoki har sedan gammalt utgjort en viktig färd- och handelsled mellan Finland och ryska Karelen. Under århundradenas lopp har det företagits handelsfärder och fälttåg från bägge sidorna av gränsen. År 1617 blev Ilomants en ortodox del av ett lutherskt rike. Trafiken i gränstrakten var livlig: från den ryska sidan kom handelsmän och sådana som rymt från utskrivningen av krigsfolk, medan ortodoxa, brottslingar, skatteflyktingar och desertörer flyttade från den svenska sidan till Ryssland.

Milstolpar i gränstrakten i norra Karelen

Krigets spår

Ilomants är numera det enda stället på den finska sidan där man kan bekanta sig med stridsplatser från fortsättningskriget. Inom Koitajoki naturskyddsområde förekom strider bl.a. i Polvikoski. Norr om Polvikoskivägen, på östra stranden av Koitajoki kan man ännu se svaga spår av skyttegropar i terrängen. Man bör komma ihåg att krigshistoriska objekt är fredade, och det kan vara farligt att bekanta sig med dem eftersom de är i dåligt skick.

Under krigstiden fälldes träd för kolbränning bl.a. i skogarna i Koivusuo. Lövträden avverkades slätt. I Kokkokangas i Koivusuo fanns en kolarkoja som förstördes 1941. Man kan också bekanta sig med de senaste krigens historia på webbplatsen Ilomantsi sodassa (www.uef.fi, på finska).

Källa

Senaste uppdatering 2011-06-16
Forststyrelsen, PB 94 (Fernissagatan 4), 01301 Vanda, Växel 0205 64 100