Utinaturen.fi - Första sidan
Forststyrelsen

Naturen i Syöte 

Syötes symbol - höladaSyöte nationalpark ligger i Koillismaa, där Norra Österbottens flacka aapamyrar går över i ödemarkslika granhöjder. Syöte nationalpark grundades för att skydda Norra Österbottens bergs, skogars och myrars mångsidiga naturtyper samt de arter som trivs i gamla skogar som en representativ helhet. Parken består av fyra skilda områden: Syöte, Maaselkä, Latva - Korte - Kärppävaara och Salmitunturi. I landskapet växlar långsluttande granbevuxna höjder, öppna sluttningsmyrar och täta, ställvis frodiga bäcksvackor.

Gamla naturskogar

Syötes urskog. Bild: Jorma LuhtaI Syöte nationalpark ligger en vidsträckt, skogrik kedja av gamla skogar som delvis består av krönområdenas skogar och som täcker nästan 2/3 av parkens område. Kedjan består av gamla naturskogar och av lövträdsskogar, som efter svedjebruk återgått till naturligt tillstånd och redan stort sett övertagits av granar, vars utveckling inte påverkats av människan nästan alls under de senaste årtiondena. Trädbeståndets höga ålder, mängden murket trä, trädbeståndets varierande ålder och mångsidiga trädarter är karakteristiska drag i dessa skogar. Ett tecken på gammal, mångsidig skog är även de utrotningshotade, eller speciellt skydd krävande arter som påträffats i parken, såsom flygekorre, kungsörn och blåstjärt samt bland skalbaggarna större barkplattbagge och mindre barkplattbagge. I Syötes barrskogar lever även gransångare och stenfalk.

Områdets mest betydande utrotningshotade grupp är tickorna. De är förmurkningssvampar, som är ett tecken på att skogen har fått utvecklas länge i fred, och de är alla beroende av murknande trävirke. Av de nationellt utrotningshotade tickorna förekommer bl.a. citronporing, lappticka, borsttagging och rynkskinn på området samt storporig brandticka och lusporing, som kräver speciellt skydd.

Till nationalparkens häckande fåglar hör även havsörn, lavskrika, lappmes, tjäder, spillkråka och lundsångare. Bland parkens däggdjur förekommer förutom flygekorren även björn, järv, lo, varg och utter. I områdets bäckar förekommer det bäcköring.

En mosaik av skog och aapamyrar i kulturlandskap

Sluttningsmyren i Jaaskamonvaara. Bild: Jorma LuhtaSyöte nationalparks mest representativa aapamyrar finns i Jaaskamonvaara, Päätuoreen-Ahmavaara och Salmitunturi områdena. Myrarna är karakteristiskt belägna i dalgångarna mellan bergen, på sluttningarna och krönen. De största myrarna är flera tio hektar stora, är trädbevuxna endast längs med kanterna och tämligen långt i naturligt tillstånd, eftersom de knappast alls har dikats eller avverkats. De imponerande, näringsfattiga sluttningsmyrarna, som är i naturligt tillstånd och som ligger på över 300 meters höjd representerar det gamla ängskulturlandskapet. Rundstarren representerar aapamyrarnas regionalt utrotningshotade arter.

Lundar, brunkärr, bäckar och källområden

Fjällbräcka. Bild: Jorma LuhtaDe delar av nationalparken som i störst utsträckning är i naturligt tillstånd är de till sitt mikroklimat speciellt fuktiga brunkärren, lundarna, lundgrankärren och källområden, som ligger i parkens norra delar i Kouvatrakten och sporadiskt även på övriga ställen i närheten av de talrika bäckarna. På dessa ställen förekommer det förutom de regionalt utrotningshotade arterna även nationellt utrotningshotade arter, såsom rosenskål i lundarna och myrstarr, käppkrokmossa, nordlig päronsvepemossa, blodnycklar och sumpnycklar i brunkärren. På Syötes brunkärr förekommer det också myrbräcka och i lundarna torta, som hör till EU:s arter som bör skyddas. Rutlungmossan å sin sida tar sin tillflykt till Syötes madar.

Kalkberg, blockfält och ståtliga fjällraviner

Kalkbergen i Kouvanjärvis omgivning sluttar ställvis som lodräta bergväggar ner i sjön. Det förekommer många för kalkberg typiska utrotningshotade arter på området. Sådana är t.ex. raspdvärgbågmossa, vittandad klockmossa, röd klockmossa och dvärgkrypmossa. Den utrotningshotade växtligheten representeras av bl.a. fjällbräcka och stor äppelmossa.

Blockfälten, som är typiska för nationalparkens bergskrön, alltså berg och stenblock, som tjälen bräckt på plats och ställe, där den forna havsstrandens vågor och istidens smältvattens strömmar har sköljt berget bart. Blockfält finns bl.a. på Teerivaaras, Ahmavaaras, Maaselkäs och Kärrynvaaras krönområden.

Maaselkä delområdes landskapligt ståtliga bergsfåror, Vattukuru och Portinkuru, representerar de övergångsfåror som istidens smältvatten bildat. Ställvis på de över 20 meter djupa fjällravinernas blockfältsluttningar har den akut hotade och speciellt skydd krävande atlantärgmossan påträffats. Övriga utrotningshotade arter på dessa svårframkomliga ställen är raspdvärgbågmossa fjällkrusmossa samt grönbräken.

Senaste uppdatering 2011-06-06
Forststyrelsen, PB 94 (Fernissagatan 4), 01301 Vanda, Växel 0205 64 100