Utinaturen.fi - Första sidan
Forststyrelsen

Salamajärvis historia 

Förhistoriska jägare och fiskare

Bild: Maarit SimiläSalamajärvis förhistoria präglades av jakt och fiske. De närmaste stenåldersboplatserna har man funnit i byn Möttönen i Perho kommun och intill vägen som går till byn Salamajärvi. Från dessa ställen sökte sig folk i tiden till skogarna och vattnen inom nuvarande Salamjärvi nationalpark för att jaga, fiska och samla. Detta pågick i århundraden, då de tavastländska fångstmännen ansåg att området var deras. Det finns fortfarande spår efter de långväga besökarna i området, bland annat resterna av jägarnas och fiskarnas stödpunkt på Vähä-Valvattis strand i Jääksniemi.

Fast bosättning bredde ut sig i området på 1500-talet och då flyttades rätten att fiska och jaga till de lokala gårdarna. Finska ortnamn med olika bytesdjur i, såsom Teerineva, Peurasaari, Näätäsalo och Karhulamminkangas, vittnar om den starka fångsttraditionen i området.

Även Esko Tiainen, som utropade sig till Salamajärvi bys enväldiga fångstfurste på 1600-talet och var hjälten i många sägner, syns i ortnamnen på området. Berättelser och ortnamn lever ofta längre kvar än andra spår efter människan, men om man har ögonen på skaft i Salamajärvi kan man få syn på rester av gamla träfällor och båtar i terrängen.

Hjältar från stora ofreden

Under stora och lilla ofreden på 1700-talet härjade ryska trupper i Österbotten och förstörde fattiga skogssocknar. J. L. Runebergs dikt Grafven i Perho berättar om de lokala bröderna Hane, som dog i en hård strid med fienden. Det har rests en minnessten åt bröderna Hane på mon mellan Jängänjärvi och Myllyjärvi.

Tjärbränning gav extra inkomst

Tjärbränning var från 1600-talet länge det förhärskande sättet att utnyttja skogen i Salamajärvitrakten. De karga tallskogarna var rika på råmaterial för den rätt omfattande tjärbränningen, med skogarna utnyttjades inte exempelvis för svedjebruk.

Som råmaterial till tjäran användes tjärstubbar och unga tallar. De rotstående träden barkades tre år i rad, så att det uppstod ett tjockt lager kåda på stammen. De avbarkade träden forslades till tjärdalarna under vintern och brändes på sommaren. De som tillverkade tjäran övernattade i små stugor i närheten av tjärdalen. Av dessa anspråkslösa byggnader finns det i allmänhet inte kvar annat än en stenugn och murkna stockar.
Tjärdalarna kunde däremot vara mycket stora; tjärdalen på Sysilammensaari har en diamater på 20 meter.

Skogsförläggningar och skogsvaktargårdar

Skogarna hämtade sig småningom efter tjärbränningen och efterfrågan på virke började ökade efter kriget. Nu inleddes stora skogshyggen i Salamajärvitrakten. Till stödjepunkter för hyggena grundades skogsförläggningarna i Sysilampi och Koirasalmi. I Forststyrelsens egen historia ingår Pitkälahti skogsvaktargård samt Valvatti och Penninkilampi skogsvaktargårdar, som ligger utanför nationalparken. Skogsvaktarsgårdarna byggdes på 1860-talet i samband med grundandet av Forststyrelsen för att övervaka nyttjandet av skogarna och bebyggelsens utbredning.

Kärrängarnas starr den hungriga boskapens barkbröd

Kaulus ängsbastu. Bild: Forststyrelsen

På starrika och örtrika fattigkärr, tallmyrar och stränder samlade man vinterfoder åt boskapen. Boskapen gillade inte detta slag av hö men den klarade sig just och just genom vintern med hjälp av höet tills den fick gå ut på bete igen. Ängsbastun i Kaulus är ett minne av slåtterfolkets och fångstmännens enkla men stämningsfulla stödpunkt.

 

 

Senaste uppdatering 2013-01-08
Forststyrelsen, PB 94 (Fernissagatan 4), 01301 Vanda, Växel 0205 64 100