Världens mest finska fågel
Silltrutens underart fuscus är till sin utbredning världens mest finska
fågel. Den förekommer förutom i Finland endast på Sveriges östkust, Nordnorge
och Vita havet. Vi har orsak att vara stolta över vår mås.
Storleken och den svarta ryggen är de bästa kännetecknen
Sill- och gråtruten är ett intressant par, som visar
hur en stamart delat sig i två olika arter. De bildar en flexibel serie raser,
vars ryggfärg varierar mellan gråtrutens ljusgråa och silltrutens becksvarta.
Det är ibland svårt att dra gräns mellan arterna.
Vår andra svartryggade mås havstruten skiljer sig tydligare från silltruten
på grund av sin större storlek. Havstruten är klart kraftigare och som namnet
säger häckar den närmast vid havsstranden. Silltrutens ben är gula, medan
havstrutens är ljust röda eller grå.
Silltruten är ca 52 - 60 cm lång och väger ca 700 - 800 gram som fullvuxen.
Ljudet är ett ljudligt ”kao” och varningsropet är ett repeterat ännu skrikigare
”ka-ka-ka-ka”.
Minskat oroväckande
Somriga dagar på 1950-talet kunde man ännu lätt påträffa silltruten glidande
ovan de öppna fjärdarna. Nuförtiden finns silltruten tyvärr på de
utrotningshotade arternas lista. Besökare som kommer till nationalparken
sommardagar kan lyckligtvis ännu beundra den rent svartvita måsen som glider i
skyn.
Beståndet har glesnat p.g.a. de nya näringsmöjligheter människan förser
fåglarna med med sina städer och avstjälpningsplatser, som gynnar den framfusiga
gråtruten. Gråtruten har ökat kraftigt i antal och övertagit nytt levnadsutrymme
på de stora sjöarna. Det har uppkommit konkurrans mellan arterna och den
starkare gråtruten har övertaget.
Silltruten lider också av oförklarliga förökningsstörningar. Honorna börjar
inte alls häcka och ifall de ändå bygger ett bo, kan äggen bli oruvade eller
ungarna omatade. Man misstänker att miljögifter som samlats i fåglarna på
övervintringsorterna utgör orsaken. Speciellt silltruten, som är en sen häckare,
lider av störning orsakad av semester- och båtaktivitet. Silltruten blir 10 - 20
år gammal och minskningen i mängden ungar syns i parmängden först
senare.