Livet under stenåldern
I Leivonmäki nationalpark har man hittat tecken på
förhistorisk bosättning och liv. I närheten av Rutajärvis
strand har man hittat två boplatser från stenåldern och dessutom på
Kulopalonkangas och på Joutsniemis
östra strandbrink
en grupp stenrösen, vars ålder man inte ha kunnat bestämma.
… och under bronsåldern
På Harjulahti badstrand bredvid nationalparken har man hittat en forntida
boplats. Med lekmannens ögon är det svårt att upptäcka spår efter
fornbosättning. På jordytans söndriga ställen har man hittat talrika
kvartsaggregat, bitar av lerkärl och brända benbitar. Kvartsaggregat är det
vanligaste tecknet på förhistorisk bosättning; kvarts är lätt att finna, och det
är lätt att bearbeta eftersom det spjälks. Kvartsaggregat är avfall, som bildats
då man har framställt små föremål genom hackning, så som eggar och skrapverktyg.
Ur de brända benflisorna kan man undersöka, vilka djurarter man ätit på platsen.
Obränt ben bevaras oftast inte i Finlands jordmån, men brända ben kan bevaras
t.o.m. tusentals år. Bitarna av lerkärl som hittats på platsen torde härstamma
från bronsåldern (1500-500 f.Kr.), men platsen kan ha varit bebodd även
tidigare.
Det har inte gjorts några arkeologiska grävningar på boplatsen, så dess
exakta storlek är inte känd. Stället ligger på en sandmo på Rutajärvis strand.
Sjöns vattennivå har troligen varit tämligen oförändrad i tusentals år, från
förhistorisk tid fram till 1800-talet, då vattenytan sänktes ca 4 meter. Baserat
på läget och fynden är det frågan om en s.k. fångstkulturplats, för vilka
vattnets närhet samt torr och behaglig jordmån är karakteristiska. Befolkningen
livnärde sig på jakt, fiske och samling. Platsen är skyddad enligt
fornminneslagen (295/1963) som ett fast fornminne. Det är förbjudet enligt lagen
att plocka fynd med sig, gräva i jorden och all övrig verksamhet som skadar
fornlämningarna.