I Bottenvikens nordligaste hörn, i Kemis och
Torneås yttre skärgård, ligger nationalparken vars landskap domineras av vida
fjärdar. Stränderna är mycket steniga, och parkens vattenområde som är fullt av
grynnor är mestadels under 10 m djupt.
Parken består av ca trettio låga moränöar och
skär, som är formade av vågor, packis och av landhöjningen. De yngsta öarna är
nästan växtlösa, steniga skär, och på de äldsta växer det glest med skog. Mitt
i sommaren täcks de flesta öar av vida strandängar.
Landhöjningen fortskrider
Bottenvikens nationalpark är beläget på
landhöjningskusten. Under den sista istiden tyngde inlandsisen en hundratals
meters inbuktning i jordskorpan och denna håller ännu på att räta ut sig. Som
följd av detta höjs landet i Bottenviken ca 9 mm i året. Nationalparkens första
ö höjdes ur havet för ungefär 1000 år sedan.
Fortfarande blottar landhöjningen nya grund
och skär ur havet, till vilka växtligheten så småningom sprids. Som följd av
landhöjningen ligger öarnas växtlighet i bälten. Stränderna kantas av
havsstrandängar, som lite längre upp på land övergår i videdungar och till sist
i frodiga lövskogar. De äldre öarnas, bl.a. Selkä-Sarvis och Vähä-Huituris,
krön består av slätter med enar eller tvinvuxen barrskog.
Öarnas stränder är ofta steniga. Sandstrand i
naturligt tillstånd finns bl.a. på Vähä-Huituris norra strand. På Pensaskari
finns det en för landhöjningskusten typisk liten sjö, d.v.s glo som avskilts
från havet.
Strandängarna sköts
Bruket av marken som traditionell betesmark
har bildat värdefulla kulturlandskap på öarna. Tillsammans med landhöjningen
har det skapat parkens karakteristiska vida havsstrandängar. Flera öar har
också fiskebaser, på vilkas gårdsplan det finns torra fält eller ängar. Då
dessa ängar och fält inte längre används som traditionell betesmark höll de på
att snabbt växa igen. Från mitten av 1900-talet har man åter börjat sköta om
dem. De bäst bevarade kulturlandskapen finner man på Selkä-Sarvi ö, där man på
nytt började använda marken som betesmark för får 1996.
Utrotningshotad havsfågelfauna och sällsynta växter
Öarna ger en tillflyktsort åt den
utrotningshotade havsfågelfaunan. I nationalparken häckar ca 60 fågelarter.
Förutom parkens symbolfågel silvertärna kan man bl.a. se svärta, tobisgrissla,
roskarl, mosnäppa, småtärna eller bergand i skärgården.
På området påträffas ofta växtrariteter som i
vårt land endast förekommer på landhöjningskusten. Till exempel parkens
symbolväxt, den utrotningshotade strandvivan överlever endast på områden där
landhöjningen fortlöpande blottar nytt växtunderlag. Till floran hör också
intressanta inhemska arter som bottenviksmalört och gultåtel.