Längs renstigar och bäckar

Renen (Rangifer tarandus) är de nordliga ödemarkernas urinvånare, en näring och ett levebröd sedan urminnes tider. Renen utgör en länk mellan människa och natur i form av en rik kultur och uråldriga traditioner. Vandra längs Poropolku naturstig (5,3 km) som startar vid fjället Kiilopää och lär dig mer om renens liv.

Bild: Aini Magga

Renstigarna som bildats i terrängen vittnar om att renen och dess föregångare vildrenen har hört till Koilliskaira, dvs. nuvarande Urho Kekkonens nationalpark, sedan urminnes tider.

Bild: Aini Magga

I nationalparken finns byggnader och konstruktioner med anknytning till renskötsel från olika tidsperioder som berättar för oss om denna gamla näringsgren, en näring som ännu i dag utgör en betydande inkomstkälla för lokalbefolkningen. Renen är det vanligaste och mest förekommande djuret i nationalparken. Renen klarar av att tillgodogöra sig den artfattiga floran i norr samtidigt som den ger många familjer ett levebröd. Renen använder upp till 200 olika växtarter som sin föda.

Lav och blåbärsbuske (Vaccinium myrtillus). Bild: Kristiina Aikio

Renen idkar ett tydligt rotationsbete som den anpassar enligt årstiderna. På vintern gräver den fram lavar ur snön med sina klövar. På våren står den på skaren och äter granlavar och andra lavsorter som växer i träd. På sommaren består dess föda av gröna växter såsom starr, hö, gräs och löv från träd.

I Urho Kekkonens nationalpark finns det bra betesområden särskilt på vintern. På sommaren finns det färre renar i nationalparken. Skulle det vara så att man inte ser en ren under sin utfärd, kan man åtminstone alltid se efterlämningar eller på vintern cirklar efter detta långbenta djur.

Bild: Aini Magga

Renen fäller sina horn varje år och nya växer ut. Det går att bestämma renens ålder genom att titta på hornen. I princip får hornen varje år en tagg mera än året innan. Hornen blir större år för år. Renens horn är världens snabbast växande ben. Av renhorn tillverkas olika bruks- och prydnadsföremål. I Niilanpää i området Kiilopää finns Lapplands renbeteslags rengärde. Rengärdet har främst använts för sommarmärkning, men i viss mån även för höstskiljning. 

Rentjur. Bild: Eila Melamies

Det enda rengärdet i Urho Kekkonens nationalpark som är i bruk i dag är Naltio skiljningsgärde som ligger i östra delen av nationalparken. Det är Finlands största renbeteslag Kemi-Sompios skiljningsgärde.

Kalvmärkning i Niilanpää. Bild: Sulo Norberg

Renskiljningarna är renskötarnas skördetid. Vid skiljningarna skiljs slaktrenarna från livrenarna. Renskiljningen infaller under årets mörkaste och kallaste tid i oktober–januari.

Renskiljning. Bild: Pavla Stoklaskova

Kring midsommar börjar kalvmärkningen. När vädret blir varmare och myggorna börjar komma börjar renarna helt naturligt samlas på öppna platser. Därifrån transporterar renskötarna renhjordarna till ett rengärde. Kalvar som är födda i maj får samma märke i örat som honan. Märket talar om vem som äger renen. Renens öronmärke är en kombination av olika små snitt och hål. Öronmärket är kvar i renens öra resten av dess livslängd. Samma familj eller släkt har i allmänhet liknande märken. Mönster och ord förknippade med renmärkena kan för en utomstående låta som ett hemligt språk.

Kalvmärkning. Bild: Kristiina Aikio

Kalvmärkningen äger rum på natten då luften är svalare än på dagen. Midnattssolens sken ger gott om arbetsbelysning. Detta arbetspass som görs i midnattssolen tar ett par veckor i juni–juli. Märken och kunskap om renskötsel går oftast i arv från generation till generation inom renskötarfamiljer. Renskötseln utgör en betydande del av den samiska kulturen.

President Kekkonen har också haft ett eget renmärke i Näkkälä renbeteslag i västra Lappland. Avläsningen av ett märke kan låta så här (du ser på renen bakifrån): 

Vänster öra: altavita, pistel ja pykälä päällä, pykälä alla. 
Höger öra: Alla hanka, hangan sisään halki, pykälä päällä. 

President Kekkonen renmärke i Näkkälä renbeteslag