I skenet av Aurora – en upplevelse av naturen i norr

Det nordliga ljuset

Om man såg på jorden från rymden, skulle man se hur det runda jordklotet kretsar kring solen i en elliptisk bana. Avståndet till solen hålls hela tiden nästan konstant. Ett varv tar ett år. 

När jorden färdas i sin bana lutar den i 23,5 graders vinkel i förhållande till solen. Solljuset träffar därför jordens yta ojämnt. Då jorden kretsar kring solen är det södra och det norra halvklotet turvis mot solen. När det är vinter i Finland är det sommar i Argentina. Detta är förklaringen till att solljuset fördelar sig ojämnt över jordklotet och till årstidsväxlingarna.

Den förunderliga solen ger av sitt ljus också till den bleka månen och till stjärnorna som tindrar på himlen. Även norrskenet, aurora borealis, får sin början av solen.

Den skogklädda höjden Apujoukkojenvaara och fjället Joukhaispää. Bild: Petteri Polojärvi

Den nordliga naturen är besynnerlig. Solen som är grundförutsättningen för allt liv sprider sitt ljus och sin värme ojämnt uppe i norr. På vintern finns det bara lite solljus och under midvintern gömmer sig solen helt under en tid.

På sommaren skiner solen dygnet runt. På vintern är naturen trots allt inte bara svart, dyster och helt utan ljus, utan underbart klar och vacker. Landskapet får då sitt ljus av snön som lyser vit, av stjärnorna, månen och norrskenet. 

”Väder för två själar” Fullmåne i sommarnatten. Bild: Nina Pehkonen.

Den nordliga naturen är karg och artfattig. Djur och växter har anpassat sig till de stränga förhållandena uppe i norr. Utmärkande för den nordliga naturen är de tydliga årstidsväxlingarna.

Vintern är den dominerande årstiden. I Saariselkä är det vinter över hälften av året. Årets mörkaste tid är mitt i vintern. Då visar sig solen inte alls. Våren och hösten är korta och intensiva tidsperioder. På sommaren finns det gott om solljus. I Saariselkä, 250 km från polcirkeln, framträder den nordliga naturen som bäst.

Midvintermörker 

Vintern i norr är lång, kall och mörk. På vintern lyser solljuset med sin frånvaro och under midvintern infaller den mörkaste tiden på året, polarnatten. Under denna tidsperiod visar sig solen inte alls vid polcirklarna och på ännu högre breddgrader. Solen stiger inte upp över horisonten under midvintern.

Polarnatt på fjället. Bild:Petteri Polojärvi.
 
Ju närmare Nordpolen man kommer, desto längre varar midvintermörkret. I Finlands nordligaste by Nuorgam håller polarnatten i sig i nästan två månader 25.11–17.1. I Saariselkä råder midvintermörkret 3.12–11.1. Allra längst bort ifrån solen är vi när vintersolståndet infaller kring den 21 december. Från den dagen blir dagarna sakta men säkert längre, först cirka 5 minuter i veckan. 

Vinterdag på fjället Lupukkapää i Urho Kekkonens nationalpark. Bild: Petteri Polojärvi.
 
Inte ens under polarnätterna är den nordliga naturen dyster och helt mörkt. Snön lyser vit och den bleka månen, de tindrande stjärnorna och norrskenet som rör sig vid horisonten sprider ljus i midvintermörkret.
 
Vintern och midvintermörkret utgör inget undantagstillstånd för djuren, växterna och människorna uppe i norr. Djuren och växterna har anpassat sig till att leva på sparlåga under vintern. Människorna fortsätter leva som vanligt med arbete och fritidsintressen, men behovet av sömn kan vara större än normalt under den mörka tiden.

Ljus på drivorna efter midvintermörkret. Bild: Tapio Tynys.

Norrsken – naturens skådespel i flera akter

Det flammande norrskenet, aurora borealis, på himlen fascinerar och sätter fart på fantasin. Norrskenet får sin början av solen. Partiklar från solen faller in mot jorden och följer med jordens magnetfält mot polarområdena. När partiklarna träffar jordens atmosfär och kolliderar med luftmolekyler frigörs energi från dessa. Så här uppstår detta fantastiska ljusfenomen som vi kan beundra i polartrakterna.  

Norrsken. Bild: Juha Kaipainen.
 
Först dyker ett gröngult, bågformat norrsken smygande upp på himlen. Efter några timmar blir färgerna klarare, formerna skarpare och de flammande rörelserna intensivare. Norrskenet som dansar kors och tvärs över himlavalvet kan även ha röda, blå och lila färgtoner. Emellanåt lugnar norrskenet ner sig och samlas mitt på himlen i formen av en krona, en s.k. korona. Detta skådespel kan pågå ända till morgonen.
 
Norrsken förekommer upp till 200 kvällar/nätter per år. På sommaren då solen skiner ser man inte norrsken på himlen. Norrsken syns i allmänhet mellan kl. 18 och 02 under förutsättning att det inte är molnigt. Norrskenen är som vackrast kring kl. 21–23. Ett människoöga behöver cirka en halv timme för att vänja sig vid att se i mörker. Vill man se norrsken gäller det att hålla sig borta från artificiellt ljus.

Under polstjärnan

Det är alltid lika fascinerande att se på stjärnhimlen. På en molnfri himmel kan tusentals stjärnor tindra samtidigt. Den närmaste stjärnan sett från jorden är solen. Stjärnornas synlighet och läge på himlen varierar enligt årstid, enligt tidpunkten på dygnet och enligt betraktarens geografiska läge.
 
Stjärnor är inte eviga: de föds, lever och dör. De yngsta stjärnorna är inte ens en miljon år gamla!

Norrsken och stjärnhimmel. Bild: Juha Kaipainen.

Planeterna Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus ligger närmast jordklotet och det är även de som lyser klarast på himlen. Om man tittar på stjärnhimlen om natten när det är mörkt, kan man se det s.k. Vintergatsbandet. Det innehåller ett oräkneligt antal avlägsna, ljussvaga stjärnor.
 
Orion är en stjärnbild som går att se i Finland. Orion är full av flera ljusstarka stjärnor och den går att se under vinterkvällar på södra stjärnhimlen.
 
Tittar man noga, kan man se olika stjärnbilder som bildas av stjärnorna. Den norra stjärnhimlens mest kända stjärnbild torde vara Karlavagnen som är en del av en av himlens största stjärnbilder Stora björnen (Ursa Major). Stjärnbilden Karlavagnen som består av sju ljusstarka stjärnor bildar en figur som ser ut som en vagn. De två sista stjärnorna längst ut i skakeln på vagnen visar riktningen mot den klara Polstjärnan.
 
Polstjärnan är den klarast lysande stjärnan i stjärnbilden Lilla björnen (Ursa Minor). Lilla björnen kallas även ibland Lilla Karlavagnen eftersom stjärnbilden påminner om Karlavagnen. Polstjärnan är förankrad mitt på himlavalvet och den ligger närmast himmelspolen. Man brukar säga att alla stjärnor kretsar kring himmelspolen.
 
Polstjärnan har traditionellt även kallats himlaspiken eftersom den ser ut att vara fäst i himlavalvet och till och med bära upp det. Polstjärnan ser man alltid i norr. Att lokalisera Polstjärnan och stjärnhimlen i allmänhet har hjälpt människor att orientera sig i alla tider. Även fåglarna sägs hitta vägen med hjälp av stjärnhimlen.  
 
Enligt gammal folktro får man önska sig nåt i hemlighet tyst för sig själv, om man ser ett stjärnfall, dvs. en meteor, och önskningen tros gå i uppfyllelse. 

Halo – ljuset av iskristaller

Om ljuset från solen eller månen bryts genom iskristaller som svävar i luften, uppstår ett optiskt ljusfenomen, halo. Halofenomen kan synas på himlen i form av bågar, ringar eller ljusfläckar. Kristallernas form, hur kristallerna rör sig i luften och ljuskällans höjd inverkar på halons former. 
 Halofenomen på fjället Sokostis sluttning i april. Bild: Kristiina Aikio.

Oftast bildas en halo i närheten av solen, månen eller artificiellt ljus. Under gynnsamma förhållande kan hela himlen fyllas av haloformationer. De vanligaste halofenomenen uppstår under upp till hundra dagar per år. 
 
Människan har alltid observerat naturen, försökt tyda tecknen i naturen och förutspå kommande väder under såväl längre som kortare tidsintervall. Enligt folklig tradition betyder en skiva eller ring runt månen, dvs. en halo, att det kommer att bli snöyra inom de närmaste dagarna. 

Ljusa sommarnätter

Vid tidpunkten för vårdagjämningen den 21 eller 22 mars är dag och natt lika långa överallt i världen. Därefter blir dagen flera minuter längre varje dag. Mängden solljus ökar märkbart och vi går mot sommaren och de ljusa högsommarnätterna. 

Bild: Tapio Tynys.
Den termiska sommaren börjar då dygnets medeltemperatur konstant överskrider +10 grader. Den termiska sommaren varar endast två månader i Saariselkä. Solen som lyser hela natten ger vegetationsperioden extra längd. I Saariselkä infaller midnattssolen, dvs. den tid då solen aldrig befinner sig under horisonten, 22.5–20.7. 
 
Det rikliga solljuset ger möjlighet till alla slags aktiviteter, arbete och fritidssysselsättningar även nattetid. På sommaren kan det även kännas som att behovet av sömn är mindre än på vintern. En fisketur eller en vandringsutfärd en sommarnatt är alltid en unik upplevelse. 

Paus på fjället i sommarnatten. Bild: Tapio Tynys.
 
Renskötarna arbetar av tradition två veckor nätterna igenom under kalvmärkningstiden eftersom det är för varmt att ha renarna i renstängslet på dagen. Det kräver mycket arbete att märka renkalvarna som är födda mot slutet av sommaren, men samtidigt är det på sitt sätt ”en fest för midnattssolen”.

Renar och mygg i sommarnatten. Bild: Aini Magga.

Månen, en fascinerande satellit

Näst efter solen är månen det klart ljusaste objektet på stjärnhimlen. Månen har inget ljus i sig utan månen reflekterar solljus. Månen har alltid samma sida vänd mot jorden. Månens olika faser beror på vilken del av den som belyses av solen. För betraktaren ter sig månen för det mesta ljusblek och därför verkar den gåtfull och fascinerande. 
 
Månen är en satellit som kretsar runt jorden i en elliptisk bana. Jorden å andra sidan kretsar kring solen och använder ett år till ett varv. Månen kretsar kring jorden 12 gånger per år och för månen tar det cirka en månad, dvs. 27 dygn 7 timmar och 43 minuter, att tillryggalägga ett varv kring jorden.
 
Fullmåne är det då solen belyser den halva av månen som är vänd mot jorden. Om rotationen fortsätter, blir det halvmåne. Nymåne är det då solljuset inte alls belyser den del av månen som vi ser från jorden. Fortsätter rotationen följer halvmåne, dvs. växande måne, därefter. 

Fullmåne över fjället Kiertämäpää. Bild: Petteri Polojärvi.
 
Månfaserna har studerats av folk genom tiderna. Vid stigande måne (från nymåne till fullmåne) var det enligt folktron bra att utföra vissa arbeten. Till exempel ska bastukvastar inte tappa löven då man badar, om kvastarna görs vid stigande måne. Enligt samisk tradition ska skohön som används för att värma fötterna inne i pälsskorna på vintern skäras på sommaren vid stigande måne. 
 
Hur vet man när man ser på himlen när månen blir halvmåne från nymåne till fullmåne (växande måne) och när den går från fullmåne till nymåne (avtagande måne)? Man brukar säga att ”månen ljuger” och det är en bra minnesregel att använda sig av. När du ser månen på himlen – oavsett vilken storlek den har – föreställ dig att du drar en lodrät linje i dess vänstra kant. Om det då ser ut som bokstaven P, betyder det att månen är växande, inte avtagande. Om det ser ut som bokstaven K, betyder det att månen är avtagande, inte växande. 

”Månen ljuger.” Bild: Kristiina Aikio.