Untamalas Myllymäkis historia

Kontakter över havet – gravkummel i svensk stil
Boningsplatser från järnåldern
Gamla odlingsterasser och skålgropsstenar
Märkliga bautastenar
Medeltida Untamala
Myllymäki
Berättelser från Untamala
Delad i tu

Kontakter över havet – gravkummel i svensk stil

I Untamala har man hittat runt fyrtio låga gravkummel. De är unika – det enda stället i Finland där det finns likadana är på Kansankoulunmäki i Letala. Begravningssättet kommer från östra Sverige och berättar om kontakter över Bottniska viken. Under gravkumlens tid sträckte sig havet fortfarande till Untamala bys sydvästra sida.  

Begravningarna dateras i huvudsak till den äldre romerska järnåldern (0–200 e.Kr.), men gravfältet användes fortfarande under folkvandringstiden (400–600 e.Kr.). I en del av gravarna begravdes kremerade kroppar, i andra icke-kremerade. Under 1930-talet fanns det ännu 30–40 gravkummel kvar, men på 1960-talet hade en stor del av dem förstörts i samband med grustäkt och byggnad. Idag finns ca tio kummel kvar.

I början av 1900-talet undersöktes 15 av gravkumlen. Elva av dessa låg på Myllymäki och fyra på Vuorenharjunmäki. Kumlen var under en meter höga och ca 5 meter i diameter. De var jordblandade men tydligt strukturella. I några av kumlen hade den döda placerats i en grop under ett stenlager, i andra hade den döda begravts på markytan. I gravarna har man hittat till exempel två armband i brons, en fibula, järnknivar och keramik.

Gravkummel. Bild: Laura Lehtonen

Boningsplatser från järnåldern

I Untamala känner man till tre boningsplatser från järnåldern. En ligger invid Myllymäki-Vuorenpää-gravkumlen på åkern på byvägens sydvästra sida, den andra ligger bakom ladugården som fungerade som Arkeologicentrum, och den tredje ligger ca 200 meter sydväst från kyrkan. Det har antagligen även funnits järnåldersbosättning omkring det tättbebyggda byastråket.

Gamla odlingsterasser och skålgropsstenar

På Myllymäki-Vuorenpäänharjus nordöstra sluttning finns gräsbevuxna åkerterasser. Deras form, läge och över halvmeterhöga lager av mylla tyder på att dessa var i användning redan på järnåldern. Ur sedimentprover som tagits från närliggande myrar har man kunnat konstatera att det funnits odlingar på platsen redan innan tideräkningens början. Rågodlingen spreds i Untamala på 700–800-talen.

På Untamalaområdet känner man rentav till sex offerstenar som det grävts små gropar i. I dessa s.k. skålgropsstenar offrades till exempel en del av sädesskörden eller lite av kons första mjölk för att trygga uppehället. I närheten av gravkumlen kopplas även dyrkan av de döda till skålgropsstenarna. Det är även sannolikt att vatten som samlades i skålgropsstenarna användes som botemedel.

Skålgropsstenar. Bild: Laura Lehtonen

Märkliga bautastenar

Söder om Untamalas byastråk kantas Myllymäki-Vuorenmäenharjas sydvästra sida av en grupp stenhällar som rests i en nästan helt jämn rad bredvid den gamla vägen. De är inte gravstenar. Sådana stenhällar är vanliga i Sverige, där de kallas för bautastenar, men i Finland är de sällsynta.

Medeltida Untamala

På medeltiden hade havet redan dragit sig tillbaka från Untamalas bycentrum, men byns välstånd från järnåldern fortsatte. På medeltiden var Untamala Letalas centrum till den grad att hela socknen på 1400-talet ofta kallades Untamala. Ännu i mitten av 1500-talet utgjorde byns 26 hus Egentliga Finlands största by. I Letala by byggdes en stenkyrka på slutet av 1400-talet, och så småningom flyttades socknens centrum till den nya kyrkans omgivning.

Myllymäki

Backen med gravkumlen fick ett nytt användningsändamål i slutet av medeltiden då man började bygga väderkvarnar där, vilket senare gav backen dess namn (Kvarnbacken). Redan 1585 fanns det sju väderkvarnar i Untamala – endast Björkö i Houtskär hade fler. På 1920-talet fanns det fortfarande tre väderkvarnar på Myllymäki, och arkeologer som undersökte området i början av århundradet skrev att susen från väderkvarnsvingarna var en del av Untamalas ljudlandskap. Idag kan man urskilja grunderna till de tre kvarnarna på åsens krön.

Kvarnarna behövdes för att mala säden från de omgivande åkrarna. Väster om udden uppkom bördiga åkermarker då havet drog sig tillbaka. På uddens östra sida torrlade man däremot den stora sjön Valkojärvi i flera etapper mellan 1890- och 1950-talen. Idag ramas den forna havsudden in av vägar och vidsträckta åkrar.  

Berättelser från Untamala

Enligt traditionen är Untamala Laitilas äldsta by. Historierna berättar att åsraden som leder från Untamala till Letala kyrka byggdes av forna jättar som kallades Kalevas söner. Byborna hade kommit överens med jättarna att de skulle bygga en bro från Untamala till Letala. Arbetet gick så fort att byborna började ångra den stora belöning de lovat betala jättarna och började pruta. Jättarna blev arga och slutade arbeta. Åsbron blev aldrig färdig.

På Untamala kyrkogård finns en över två meter hög gravhäll som kallas för Kalevas sons liebryne. Enligt folktradition användes den av Kalevas son, d.v.s. en forntida jätte, för att slipa sin lie. Historien berättar att Kalevas son slipade sin lie på en äng i Eura och skickade sin fru för att hämta vatten. Då hon inte kom tillbaka tillräckligt fort kastade den förargade jätten brynstenen efter sin fru. Den flög ända till Untamalas kyrka och fastnade upprätt i marken.

Delad i tu

Under åren 1980, 1996 och 2011 köpte staten områden kring Myllymäki-Vuorenpäänharju. Myllymäki-Vuorenpäänharjus fornlämningsområde övergick i Forststyrelsens förvaltning den 1 januari 2014. Det före detta Arkeologicentret som ligger på backens norra del och dess omgivning övergick samtidigt till Senatfastigheter.