Södra stranden av Hangö udd är ett randområde av yttre Stängselåsen (Salpausselkä). Där finns alla de marina naturtyperna som är typiska för Stängselåsens ändmorän: sandstränder och stranddyner, sumpiga ängar och fågelvikar. Såsom egenartade och värdefulla naturobjekt har Täktoms havsvikar tagits med i Natura 2000-programmet. Såsom värdefulla fågelsjöar hör vikarna också till skyddsprogrammet för fågelsjöar.

Vinterlandskap. En väg till en holme. Vass på sidorna av vägen. På sommaren fungerar området som betesmark.

Landhöjningen orsakar på Hangö udd en intressant och för den finska kusten typisk företeelse: vikar som med tiden avstängs från havet dvs. flador. Täktoms havsvikar Västerfjärden, Österfjärden och Täktbukten är flador i olika utvecklingsskeden.
 

Till skärgårdsmiljö utan båt

Hangö udd som sträcker ut sig i havet erbjuder en unik möjlighet att från fastlandet stifta bekantskap med olika skärgårdsmiljöer. Innerst inne ligger fastlandszonen, där smala och saltfattiga innervikar och sund avskiljer öar av inlandskaraktär från fastlandet. Vassruggarna är vidsträckta. Därefter följer den inre skärgården, där näs och öar på många ställen avgränsar grunda, igenväxande vikar dvs. flador. Många vikar i fastlandszonen och flador i skärgårdszonen är likt Täktoms havsvikar värdefulla fågelsjöar. Då man kommer till den yttre skärgården, ligger öarna i grupper och mellan dessa finns rätt stora havsfjärdar. Längst ute mot det öppna havet ligger havszonen. Där är öarna trädlösa kobbar, vilkas klippstränder ständigt sköljs av havet. Vid Hangö udd sträcker sig fastlandet nästan ända ut till havszonen.

Vinterlandskap. Snöbeklädda berg på Finlands sydspets, Hangö udd. I bakgrunden havet och några holmar och skär.

De öppna strandängarna som livsmiljö

Täktoms ängar vid havsstranden är en värdefull kulturbiotop där flera hotade arter lever. Till exempel de ytterst hotade skalbaggarna Bledius limicola och ljusbrämad vårdyngbagge behöver öppna saltmarker och högar av kospillning som sina habitat. Ursprungligen har strandängarna uppstått genom inverkan av bete, landhöjning, saltvatten och isens erosion. Betet på Täktbuktens stora strandäng tog slut redan omkring 1950. Senast har ängen i den nordvästra delen av Västerfjärden betats i början av 1980-talet. Utan vård växer strandängarna igen då träd, buskar och vass tar över örtängarna. Den akut hotade sydliga kärrsnäppan, som tidigare har häckat inom området, har försvunnit ifrån området som följd av igenväxningen.

För att återställa och bevara strandängarna som formats av betet har man fått stöd ur Europeiska unionens Life-fond. Boskapen återvände till ängarna sommaren 2003. Igenväxningen bekämpas utom med bete även med slåtter. Vården omfattar totalt ca 20 hektar av det 150 ha stora området. Med vården strävar man efter att även den sydliga kärrsnäppan återvänder till Täktoms havsvikar.