Talaskangas är ett av Kajanalands sydligaste områden med gammal skog. Områdets skogar och myrar är till största del i naturligt tillstånd. På området förekommer det även rikligt med utrotningshotade växt- och djurarter. Den rika och mångsidiga naturen har varit objekt för många naturutredningar.

Till Talaskangas mest värdefulla drag hör mosaikerna som består av täta, fuktiga skogar, moartat grankärr och egentliga grankärr. Moskogarnas holmar är låga och kantade med breda övergångsområden mellan skog och myr. Till sina ytformer är området rätt jämnt och har ytterst lite kalberg.

Lavskrikan. Bild: Risto Sauso

Talaskangas erbjuder ett gott levnadsområde för flera skogsarter. Flygekorren, tjädern, lavskrikan och den tretåiga hackspetten samt av de stora rovdjuren björnen, vargenoch lonhör till områdets fauna.

För naturskyddsforskningen är Talaskangas skyddsområde ett värdefullt objekt, eftersom de mångsidiga naturvärdesutredningarna som gjordes innan området avsattes är en god grund för fortsatt uppföljning av skogens utveckling i naturligt tillstånd samt för övrig forskning av gammal skog. Det är intressant i sig att följa med provytan som inrättats på området, där det undersöks hur väl en f.d. skogsbilväg kan återställas till den omgivande naturens tillstånd.

Skogarna

Karakteristiska för Talaskangasområdet är å ena sidan ljusa tallskogar, å andra sidan täta grandominerade blandskogar. Ställvis finns det rikligt med lågor, torrakor och överståndare. Trädartssammansättningen och trädbeståndets täthet varierar kraftigt. Det finns rikligt med björk och i Sopenmäki är aspena andel betydande.
De äldsta skogarna är över 150 år. Nästan alla områdets skogar har behandlats på 1900-talet, men avverkningarna har huvudsakligen varit dimensionsavverkning av tall.

Myrarna

Talaskangas hör till Österbottens aapamyrbälte. Ungefär hälften av dess areal består av myrar. Myrarna är huvudsakligen rätt karga tallmyrar eller mossar, men det förekommer även frodigare kärrtyper. Ställvis finns det ståtliga torrakor på tallmyrarna. De största myrarna är Kananen, Halikinsuo, Teerisuo och Kurkisuo, där det även finns flarkar.

Största delen av myrarna är i naturligt tillstånd. Somliga myrar är delvis dikade, men oftast förblir dräneringseffekten i dikenas omgivning.

Vattendragen

På Talaskangasområdet finns det flera små sjöar, träsk, källor och bäckar, som huvudsakligen är i naturligt tillstånd. Undantagen är Sopenjoki, som har muddrats till en naturnäringstjärns uttappningskanal och Kurkipuro, som i tiderna har rensats upp med spade.

Genom området löper en vattendelare. Största delen av vattnet rinner mot Saimen. Endast nordostdelens myrområdens vatten rinner till Uleträsk.