Näringar i skärgården

Man har idkat traditionella skärgårdsnäringar, såsom säljakt, fiske och ängskultur, under en mycket lång tid i Rahja skärgård.

Den gamla fiskestödjepunkten på Lepänen. Bild: Marko Sievänen

Säljakt

Säljakten var en viktig näring för dem som bodde vid kusten från och med stenåldern fram till slutet av 1800-talet. Sälarna gav kött och pälsar. Dessutom var tranet, dvs. sälfettet, en värdefull handelsvara. Man kunde vistas i flera veckor på havet då man jagade säl. Säljägarna färdades med speciella jaktfarkoster, som fungerade som skydd och bostad på jaktfärderna.

I början av seklet använde man förutom vapen också nät för att fånga sälar. Då betalades det t.o.m. skottpengar för sälar. Senare minskade vikar- och gråsälstammarna så kraftigt p.g.a. jakten och miljögifter, och nuförtiden är vikaren fredad och gråsälen har fastställda fångstkvoter.

Fiske

I Rahja, såsom på hela Östersjön, har strömmingen traditionellt varit det viktigaste bytet. Om hösten åkte man ut till grynnorna i ytterskärgården för att fiska strömming. Byns fiskare gjorde fiskefärder förutom till Rahja skärgård också till holmen Maakalla, som är belägen 15 km längre bort på det öppna havet. Medan strömmingsfisket pågick bodde männen till och med flera månader i fiskestugor som var byggda på skären. Man åkte inte till fastlandet under långa tider, så fångsten konserverades med salt. I början av 1900-talet tog de långa fiskefärderna slut, då man började fiska strömming från fastlandet med ryssjor.