År 1987 restaurerades huvudbyggnaden (från år 1855), gårdsplanens bod (1918) och ladan (1920) samt de små fälten med sina stenruiner. På torpets gårdsplan finns det också en rökbastu, en ria (1933), ett vedlider (uppfört 1992) och en båtbrygga. Bastun har flyttats till platsen från den närliggande Laattaansaari år 1980 i stället för den nedbrunna bastun. Gårdsplanen omges av en ett slanstängsel.

Linnansaari torps skeden

  • 1620 ägs ön av Polycarpus Johansson
  • 1852 Linnansaaris första torpare Adolf Johan Lyytikäinen
  • 1864 Linnansaaris första skogsväktare Fredrik Kasper och torpare Pekka Koponen
  • 1907 fungerade som skogshuggarstuga
  • Torpare Antti Suhonen
  • 1912 torpare Oskari Parviainen
  • 1913 Linnansaari till Forststyrelsen
  • 1913 Skogsväktare Parviainen
  • 1917 Linnansaari torp görs till en skogsväktargård
  • 1920-1930-talens skogsförnyelseperiod
  • 1940 Louhimaas gård
  • 1975 tillbaka till staten

Tilda och Oskari Parviainen med sin familj vid Linnansaari torp.

Waahersalo gård

Linnansaari nationalparks huvudö heter Linnansaari. Ön (450 ha) ligger mitt i Haukivesi i parkens mittparti. Öns första kända ägare var Polycarpus Johansson på 1620-talet. Linnansaari var inte bebodd då, men Johansson idkade svedjebruk på sina marker. Ön anslöts i slutet av 1600-talet - troligen efter nödåren - till Putkisalo gårds marker. I början av 1700-talet avstyckades från gårdens marker Waahersalo gårds område, dit även Linnansaari hörde.

Waahersalo var en av de största gårdarna i Savolax på 1700- och 1800-talen. Till dess områden hörde i praktiken hela Waahersalo by samt marker ända till Heinävesi. Gårdens ekonomi var beroende av torpens produktion. Torparväsendet låg grund för hela Finlands jordbruk. Som mest hade Waahersalo gård hela 51 torp i början av 1800-talet.

Linnansaari torp grundades i början av 1850-talet för att Waahersalo gård skulle kunna övervaka Haukivesis skogar som besparats från svedjebruk. Bakom behovet av övervakning låg trävirkets stigande pris. Torparna ägde inte själv de land de odlade, utan de betalade hyra åt gården för rätten att använda marken. Hyran betalades i antingen arbete, pengar eller jordbruksprodukter. Skärgårdstorpen var av flera orsaker eftertraktade. På öarna fanns det ännu skogar som lämpade sig för svedjebruk till skillnad från på fastlandet. Målet med svedjebruket var att få betesmarker åt boskapen. Dessutom fanns det tillräckligt med fisk för att utgöra tillskott för hela året. På holmarna kunde torparna också leva ett rätt så självständigt liv.

Linnansaaris första torpare Adolf Johan Lyytikäinen

Waahersalo gårds dräng Adolf Lyytikäinen blev torpare i Linnansaari på våren 1852. Till holmen flyttade även hans hustru Helena Nikkonen samt Adolfs yngre bror Matti och deras far Johan. Några år senare gifte sig Matti med Maria Stina Terenius.

De första åren bodde familjen Lyytikäinen i en tillfällig boning, eftersom tiden gick åt till att röja upp fälten gemon svedjebruk. År 1855 byggde Adolf och Matti ett pörte i stock, som är det nuvarande Linnansaari torp.

Efter år 1855 flyttade Matti och Stina till ett av godsets andra torp. Pojkarnas far Johan följde med dem. Adolf och Helena hade inga barn, så de behövde mera arbetskraft på ön. Abel Fredrik Kasper anställdes som dräng år 1862. Abel flyttade med sin hustru Ulla Ruuskanen till holmen. Inom kort efter detta flyttade familjen Lyytikäinen bort från Linnansaari. De blev Putkisalo herrgårds torps bolagsmän på sommaren 1864.

Skogsväktare Fredrik Kasper

År 1864 överfördes Linnansaari torp till 25-åriga Fredrik Kasper. Han blev inte torpare, utan utnämndes till godsets skogsväktare. Största delen av godsets skogar låg då i Linnansaari skärgård.

Skogsväktarens skyldigheter

  • Att skydda skogen mot svedjebruk.
  • Att förhindra stölder av virke.
  • Att skydda viltet och att förhindra tjuvjakt.

Skogsväktarens rättigheter

  • Fick jaga småvilt.
  • Fick ta brännved ur godsets skogar.

Till Fredriks familj hörde frun Ulla och barnen Anna Lovisa, August, Erik Johan och Katariina Aurora. Endast den äldsta sonen August klarade sig i liv till vuxen ålder. Erik och Katariina dog i dysenteri, men August hade för att skydda sig mot sjukdomen vaccinerat sig.

August gifte sig med Waahersalo gårds piga Gustava Wilhelmiina Hyvärinen år 1881. De fick fem barn: Ulla Maria, Werner, Fredrik, Alma och Elin. Familjen Kasper flyttade år 1898 till Oravi, där August blev torpare. Efter familjen Kasper flyttade Pekka Koponen och hans hustru Anna Loviisa Karvinen till Linnansaari från Enonkoski. De flyttade bort från Linnansaari år 1907 och slog sig ner som backstugusittare i Ahvensalmi.

Som skogshuggarstuga

Andelsbolaget Collin köpte Waahersalo herrgårds marker år 1905. Företaget sålde gården åt jordbrukare Benedict Mennander påföljande år, men Waahersalos skogar fick Collin tydligen ännu avverka enligt köpebrevet. Företaget gjorde stora avverkningar i områdets skogar och virket såldes till St. Petersburg. Linnansaari torp fungerade som Collins mäns logi. Alla skogshuggare rymdes inte att sova i torpet, så man byggde ett stort stall invid Sammakkoniemi stig, där förutom hästarna även män övernattade. För dem hade britsar fastgjorts på väggarna. Nuförtiden finns stallet inte mer.

Torpare Antti Suhonen

Linnansaari blev åter en del av torparväsendet, då Antti Suhonen gjorde ett kontrakt om det med Waahersalo herrgård. Förutom honom flyttade hans hustru Anna Matintytär Pöllänen och deras två barn Einar och Sylvi Siviä till holmen. På torpets gårdsplan stod då huvudbyggnaden, stallet, rian, bastun och en tvådelad bod. År 1911 byggde Antti Suhonen en gödsellada med pärttak. Till torpet hörde nästan 4 ha odlingsmark, men holmen rymde också gårdens övriga torpares jordlotter. De var namngivna efter sin ägare. Familjen Suhonen flyttade bort från holmen år 1912 och slog sig ned i Ahvensalmi.

Torpare Oskari Parviainen

Oskari Parviainen köpte arrenderätten till Linnansaari torp av Antti Suhonen för 350 mark. Torparen ägde inte själv marken han odlade, utan han betalade hyra för nyttjanderätten åt gården. Parviainen gjorde i början av mars 1912 ett tioårs kontrakt med Waahersalo herrgårds husbonde Mennander. Med Oskar flyttade hans hustru Tilda Fredrika Lappalainen och deras son Toivo Oskari till Linnansaari. Under det första året föddes även en dotter Toini Maria i familjen.

Familjen Parviainen hade haft tur då de fick slå sig ned på holmen, för där var uppehället bättre tryggat än i fastlandets stugor. På holmarna kunde man fiska och hålla boskap. På holmarna fanns det också skogar som lämpade sig för svedjebruk, till skillnad från på fastlandet. På öarna kunde torparna föra ett rätt så självständigt liv. Från Linnansaari till herrgården var det tiotals kilometer.

Torparens skyldigheter

  • Att betala hyra antingen som arbete,i pengar eller i jordbruksprodukter.
  • Att underhålla och reparera byggnaderna.
  • Att röja, gödsla, dika och ingärda åkrarna.
  • Att sköta och ingärda ängarna.
  • Att hålla hagmarkerna öppna.
  • Jakt var förbjudet.
  • Att leva städat och vara husbonden lydig.

Torpparens rättigheter

  • En del av åkrarnas skörd fick man behållaför eget bruk.
  • Fisket var inte begränsat.
  • Liggande träd fick användas till ved.

Linnansaari torps hyresbetalning

  • Hyran betalades i antingen arbete, pengar eller jordbruksprodukter. Hyrans storlek kunde uppgå till så mycket som hälften av åkrarnas skörd och var tredje svedjeråg.
  • Hyran för Linnansaari torp var 76 mark i året.
  • Dessutom måste man för torpet som dagsverke arbeta 12 dagar om sommaren. De som gjorde dagsverket skulle vara nyktra, lydiga och arbetsdugliga. Med sig skulle man ha egen matsäck och ordentliga verktyg.
  • Kallelsen till dagsverke skulle vidareförmedlas till följande torp.
  • För uteblivet dagsverke var man tvungen att årligen betala två mark för dagsverke till fots och fyra mark för dagsverke med häst. Huvudgårdarnas ägare, som var rädda att skogarna skulle förstöras, ville ha hyran i dagsverken, eftersom behovet för svedjebruk då minskade. Skärgårdstorparna betalade hellre sin hyra i säd än med eget arbete på huvudgården.
  • Oskari gjorde inte dagsverke utan han betalade två mark för de uteblivna dagarna.
  • Torpets hyra inklusive dagsverket blev således 100 mk per år.

Linnansaari till Forststyrelsen

Forststyrelsen köpte Linnansaari skärgård av Waahersalo gård år 1913. Ett av Forststyrelsens mål var att bevara den "underbara naturen" i Saimen. Den primära avsikten med Linnansaari var ändå att producera trävirke åt staten. Det första avverkningsårets ved donerade Forststyrelsen åt Keuhkotautisten parantola Oy (Lungsotsanatorium Ab).

Skogsväktare Oskari Parviainen

Oskari Parviainen blev statens tjänsteman eftersom:

  • Han kunde läsa och skriva.
  • Han var frisk, m.a.o. arbetsduglig.
  • Han var en pålitlig man, som herrgårdens ägare Mennander hade rekommenderat för arbetet.
  • Prästen intygade att han hade ett fläckfritt rykte och var värd ortsbornas förtroende.

Av skogsväktarna krävdes det vanligtvis en två-årig skogsväktarutbildning i forstinstit, men statens låga löner avskräckte dem som fått utbildning och de tog tjänst hos privata företag.

Oskari svor skogsväktareden år 1913 på Kangaslampis höstting. För tjänsten fick han ett skogsväktarmärke, en revolver och en stämpelyxa. Parviainen kom att övervaka Forststyrelsens Waahersalo park, där Linnansaari var vaktdistrikt XVIII. Skogsväktare Parviainens lön bestod av ett hyresfritt torp och en månadslön på 20 mark.

Enligt skogsväktarens reglemente ska en skogsväktare:

  • Flitigt observera sitt vaktdistrikt.
  • Bekanta sig med vaktdistriktets gränser, dess bosättning och dess flottningsleder.
  • Övervaka de arbeten som utförs på vaktdistriktet och betala arbetsmännens löner.
  • Enligt forstmästarens instruktioner stämpla de träd som skall fällas.
  • Sköta plantskolorna.
  • Förhindra skövling av skog, såsom olovligt svedjebruk och avverkning.
  • Släcka skogsbränder omedelbart.
  • Rapportera åt forstmästarna om skövling av skog, brandskador samt insekt- och stormskador.
  • Förhindra olovlig jakt, fiske, odling, betesgång och bosättning.
  • Varje januari rapportera till forstmästarna om personer bosatta i vaktdistriktet och ägarna till den boskap som betar där.
  • Vägleda och inkvartera forstmästare som rör sig på området. Forstmästarna kunde tillbringa flera veckor på holmen i samband med trädstämplingen.
  • Bevara kronans materiel.

Skogsväktare Parviainens familjs ekonomi

  • Penningslönen var låg.
  • Produktionen från torpets svedje- och åkerodlingar låg som grund för uppehället. På Linnansaari idkades det svedjebruk ända till 1930-talet.
  • Fisket utgjorde en betydande binäring året runt. Å andra sidan var man tvungen att satsa pengar på en motorbåt, något som få ägde på den tiden (1925), och köp av en stor not.
  • Försäljningen av smör varje vecka till folket på Oravi bruk var den mest regelbundna tilläggsförtjänsten.
  • Sporadiskt sålde man kött, saltad fisk och ull.
  • Ibland förtjänade man extra på inkvartering av skogshuggare och transportering av dem med motorbåt.
  • Om hösten sålde man vinbär från den egna trädgården.
  • I köksträdgården odlade man lök, morot, rödbeta, kålrot, kål, ärter och bondbönor.
  • Tobaksbehovet tillfredställdes av egen bondtobak.
  • Blåbär, lingon och svampar samlades för vinterns behov.
  • Om hösten brände man tiotals liter tjära, som behövdes för att hålla båtar i skick, slädar och skidor.
  • Det var tillåtet att jaga vilt på vaktdistriktet - till skillnad från torparna.
  • Förutom den egna boskapen gick även andras djur på bete på Linnansaari, och för deras skötsel fick man en liten ersättning.
  • Man fick ta ved ur statens skog.

Ahti gav abborrar. Bild: Helinä Markkanen

Linnansaari torp gjordes till en skogsväktargård

År 1917 blev torpet statens ämbetshus, för vilket staten kunde bevilja anslag för byggnads- och reparationsarbete. Torparkontraktet var alltså inte längre i kraft och byggnaden skulle beskattas. Under avverkningstider kunde över tio män övernatta i skogsväktargården i flera veckor. Skogshuggarna hämtade en gång i veckan en hästlast med proviant, av vilken skogsväktarens hustru Tilda lagade mat åt skogshuggarna. Ibland övernattade en del av männen på den närliggande Laattaansaari p.g.a. brist på utrymme och på vintern kunde en del av dem skida hem för natten.

Oskars mor, Ida Maria, flyttade till ön med sin dotterdotter Helmi i slutet av 1920-talet. Toivo och Helmi gifte sig på Linnansaari år 1933. De fick två barn - Väinö och Meeri. År 1936 firades Oskars dotters Toinis och grannöns Uuno Tulilahtis bröllop. Toini blev ungmor på Uunos hemgård i Hevossalo.

1920- och 1930-talens skogsförnyelseperiod

I och med förnyelsen av skogen strävade man till att ersätta de lövträdsdominerade blandskogarna med skött granskog. Dessutom dikades markerna i stor omfattning.

Områdets övervakningsmöjligheter förbättrades år 1925, då Oskar för egna pengar köpte en begagnad motorbåt. På den tiden hade endast lotsarna motorbåtar. Tidigare hade Oskari rört sig från ställe till ställe med roddbåt. Färden till Oravi tog över en halv timme. Motorbåten utvidgade rörelsemöjligheterna, och den användes också flitigt till att transportera människor och varor.

Louhimaa gård

Torparlagen gav torparna möjlighet att lösa in sina odlingsmarker. Lagen utvidgades år 1922 till att omfatta även skogsväktargårdar. Oskari försökte in Linnansaari åt sig själv första gången på 1930-talet. Efter många försök att lösa in gården och flera avslag och klagomål fick Oskari gården i eget bruk. Han namngav gården (38,82 ha) till jordregistret år 1940 under namnet Louhimaa.

Familjen Parviainens son Toivo stupade i fortsättningskriget och det fanns ingen som kunde ta över gården. Oskari orkade inte längre sköta gården ensam. I början av 1950-talet skaffade Oskari arrendatorer till gården, och de odlade Louhimaa några år. Gården blev öde för gott i slutet av 1950-talet.

Tillbaka till staten

Staten köpte tillbaka Louhimaa gård av Oskari Parviainens dödsbo år 1975. Gården anslöts senare till Linnansaari nationalpark som grundats år 1956.