Så här skriver författaren och etnologen Samuli Paulaharju om Tuomas från Levävaara i sin bok "Kainuun mailta" från år 1915:

"Den bästa av de björnjägare som ännu finns vid liv är Tuomas Haverinen, "Levävaara-gubben" i Lammasperä i Kuhmo, vid ryska gränsen. Han är en 74-årig trevlig gamyl som tidigare tjänade som kronans skogvaktare. Tuomas har varit med och fällt sex eller sju björnar och ett hundratal skogsvildrenar som han har åkt ifatt på skidor, för att inte tala om alla uttrar, mårdar, rävar och andra mindre småviltdjur han fällt som byte.

Levävaara-gubben Tuomas Haverinen. Bild: Samuli Paulaharju / Museiverket

Gubben har varit seg, kanske lika ihärdig som gubben från Kissaniemi i tiderna. Han har åkt skidor kors och tvärs genom vildmarkerna i gränstrakterna, än på andra sidan gränsen, än hack i häl på björnen och än efter en flyende skogsvildren. Fångstmannens resor i obygden har ibland varat upp till ett par veckor utan att han haft en enda liten brödsmula med sig, han har bara levt på salt och skogens säd.

Några gånger har Tuomas till och med kämpat mot den onde. En gång rände Tuomas tillsammans med Jussi Heikkinen från Viiksimo efter skogsboskap med skidor på vinterskaren nära ryska gränsen. De åkte skidor upp för en höjd och nerför en annan. Där i kanten av en äng finns ett snår som männen stannar för att betrakta och de misstänker att det är den onde som gjort i ordning sin bädd där. De går närmare för att utforska och gräva i snåret. Plötsligt faller Heikkinen ner i ett bottenlöst hål ända upp till armhålorna… han blir skrämd och skriker till, svär och ropar på hjälp. Jussis fot har fastnat i en björns ide och invånaren i idet har argt huggit tänderna i hälen på inkräktaren. Tuomas får till slut loss sin kamrat. Den håriga besten störtar dock upp under snötäcket, anfaller Tuomas och kastar sig över honom, hugger skoningslöst sina tänder i Haverinens bösskolv, tumme, arm och panna. Jussi kommer dock till hjälp i sista stund och börjar sticka björnen med sin skidstav så att odjuret blir skrämt och springer iväg. Jussi skjuter ett argt skott efter den flyende björnen, vilket endast får dess ilska att blossa upp på nytt och den svänger runt och anfaller igen. Under tiden har Tuomas kommit upp ur drivan och torkar blodet ur ögonen och han i sin tur siktar mot björnen med bössan och skjuter en sådan kulsalva efter den på nytt överraskande anfallaren att den dör på fläcken. Från idet hörs fortfarande ett morrande ljud. "Finns det ännu en djävul där inne?" frågar sig gubbarna, undersöker idet och hittar en björnunge. Tuomas föreslår att de ska ta den förbaskade björnungen med sig levande, varvid Jussi ryter: "Äpplet faller inte långt från trädet!" och spetsar björnungen som ligger och kvider bredvid sin mor.

Släpande på sitt byte i pulkan, den ena haltande, den andra med huvudet och armen i bandage, kommer gubbarna till bygderna. I ett års tid får gubbarna lida för sina krämpor. Någon läkare finns nämligen inte som kan sköta de svullna såren. Från Akonlahti på andra sidan gränsen hämtar man den kloka gubben Röhelön Iivana som jagar bort skogens vrede och sköter om såren."

Samuli Paulaharju: Kainuun mailta. 1915.