Ödemarksliknande områden

Detta område, som är lämpligt för ödemarksfärder, består huvudsakligen av trädlös eller av gles fjällbjörkskog täckt högland som höjer sig till 200 - 300 meters höjd. Ödemarken uppfyller speciellt fiskares önskningar: fiskrika älvar, fjällbäckar, tjärnar och sjöar bildar variation i detta vida område. Tana älvs två betydande biflöden, Vetsijokis och Pulmankijokis nedre lopp rinner i sina djupt eroderade dalar och dominerar ödemarkens mellersta och norra delar. Näätämöjoki, populär bland fiskare, rinner i områdets södra del: där den börjar vid Iijärvi har älven forsar, men rätt anspråkslös- men då sidoälvarna flyter samman med den blir älven till sist över 100 meter bred, lugnare flytande älv. Ödemarkens vatten mynnar ut i det kalla Norra Ishavet.

Fjällgrönan. Foto: Martti Rikkonen

De fågelrika myrarna och de otaliga små tjärnarna och sjöarna karakteriserar speciellt ödemarkens södra del. Vattnen och myrarna bildar ofta ränder i landskapet från sydväst till nordost, i samma riktning som åsarna och åskedjorna. Med tanke på orienteringen är områdets södra del krävande: fjällbjörkskogen är så tät att man gå vilse och kullarna mellan jänkämyrarna är låga. De långsluttande fjällsluttningarna, höglandshederna och åsformationerna gör vandringen lättframkomlig.

Fjäll och berg

Det finns två egentliga fjällområden i Kaldoaivi: Guorboaivi-Galddoaivi fjällen höjer sig i områdets mittparti, och fjällen söder om Tana sträcker sig mot skyarna i ödemarkens nordvästra del. De trädlösa fjällområdena är mycket flacka och tämligen låga. Endast några fjäll höjer sig till över 400 meters höjd. På flera ställen av fjälls luttningarna står det döda björkstammar - de är ett minne av fjällbjörkmätarlarvernas massförekomst i mitten av 1960-talet. Tšuomasvarri (Čuomasvárri) (435 m), som skiljer sig från områdets övriga berggrund och till sin bergart är ultra-alkalisk, höjer sig i närheten av den norska gränsen i ödemarksområdets nordöstra del.

Jordmånen och berggrunden

Efter den senaste istiden sträckte sig Ishavet till Näätämöjokis och Pulmankijokis dal- även Pulmankijärvi är Norra Ishavets forna fjord. Kaldoaivi ödemark, som ligger i nordligaste Finland, är mångsidig geologiskt, alltså till sina jordmåns- och berggrundsegenskaper. Det finns rikligt av olika formationer i jordmånen, som bildats efter den senaste istiden, såsom drumliner, randmoräner och åsar. Ödemarkens berggrund är mera alkalisk än berggrunden än övriga delar av Enare i Lappland. Detta syns särskilt i de frodiga bäcklundarna.

Kaldoaivis fauna

Den synligaste och mest hörbara av ödemarkensbevingade invånare är ljungpiparen, vars melankoliska vissling skapar enkarakteristisk stämning i ödemarken. I Kaldoaivi ödemark är det möjligt attmöta vår fjällfågelfaunas adel: jaktfalken och fjällugglan. I fjällödemarkensgömslen på sjöarnas myrstränder häckar sällsynta vadare och vattenfåglar. Enbetydande del av vårt lands myrspov- och alfågelbestånd häckar på området. Iden snöiga ödemarken lever endast några fågelarter, varav vandraren mestsannolikt kan träffa på korpen och ripan.

Ljungpiparen. Bild: Markus Varesvuo

Av däggdjuren förekommer hermelinen och småvesslan mångtaliga i ödemarken, och inte heller räven att förglömma. Uttrar påträffas regelbundet. Kaldoaivi ödemark har tidigare varit fjällrävens mest betydande förekomstområde i vårt land. Den senaste rävlyeobservationen är från 1990-talets mitt. Man har inlett ett Life-projekt för att rädda fjällräven, och som en del av projektet hör även återupplivningen av Kaldoaivis nästan försvunna fjällrävsbestånd. Därför är det viktigt att alla observationer av fjällrävar eller deras gryten vidarebefordras så fort som möjligt till Lapplands naturtjänster. Skyddsbiolog Matti Mela är ansvarig för fjällrävsärenden, tfn 0400 223 541. Även observationerav Forststyrelsens övriga ansvarsarter - jaktfalk, flodpärlmussla, kungsörn, pilgrimsfalk och fjällgås - ärviktiga och välkomna.

 

Kaldoaivis vegetation

De frodiga älvdalarnas vegetation är ställvisblomstrande och lundaktig: där växer bl.a. fjällviol, flädervänderot ochälvsallat samt fjällsyra, som förekommer i älvdalaranas steniga partier.Samerna har använt fjällsyra för att förlänga renmjölkens hållbarhet ochförbättra vinternäringens C-vitaminhalt. Björkarna dominerar i fjällen: därfjällbjörkarna inte längre växer, kryper dvärgbjörken som risvegetation t.o.muppe på kalfjällen. Mikroklimatet på de branta fjällsluttningarnas gör detmöjligt för såväl arktiska som sydliga arters förekomst: tuvbräckan ochklofibblan växer sida vid sida på klipporna. På palsmyrarna växer det iallmänhet nordkråkbär, dvärgbjörk, getpors och hjortron. Det sällsynta ochfredade klådrisets enda förekomster i Finland finns på Kaldoaiviödemarksområde.

Finlandsnordligaste tallbestånd i naturtillstånd växer i Pulmankijoki dalen. Tallensnordliga gräns går i ödemarkens södra del. Kaldoaivis karakteristiska myrtyp är palsmyren. Palsmyrens torvkullar har en kärna av is, som inte smälter ens påsommaren.