Amatörastronomi

Dagshimlen är ofta en ganska konturlös blå fond, över vilken solen går från öster till väster. Då solen går ner övergår den jämnt blå himlen ett mycket mera flerdimensionellt sceneri.

På hösten gör man observationer över stjärnhimlen

En tillfällig observatörs uppmärksamhet fästs ofta om hösten på stjärnhimlen, då de ljusa sommarnätterna håller på att ge vika. På södra himlen kan man redan fr.o.m. juli lägga märke till en grupp av tre klara stjärnor. Denep i Svanen, Vega i Lyran och Altair i Örnen är de första blinkande stjärnorna efter att natten blivit mörkare efter högsommarens ljusa nätter. Dessa stjärnor hör till olika stjärnbilder, men då de är bland de första som blir synliga, kallas de tillsammans sommartriangeln.

Stjärnhimlen söderut i början av hösten i höjd med Mellersta Finland. Bild: Vesa Korhonen

Om kvällen som övergått i natt är verkligen klar, kan man på himlen även uppfatta Vintergatans bälte som går genom sommartriangeln via Svanen och Örnen. Den tillkännager kanten av vår hemgalax platta skiva på färd mot centrum av stjärnhimlen. Vintergatans bälte är den största struktur av vår livsmiljö som är synlig med blotta ögat.

Stjärnhimlens årliga rotation får himlens objekt att varje dag stiga upp några minuter tidigare än föregående dag. Om hösten kommer också skymningen för varje dag allt tidigare, så från oktober ända till december visar sig stjärnorna på kvällen första gången alltid i samma riktning. Klockslaget bara tidigareläggs fortlöpande. Sålunda blandar inte några mulna kvällar efter de klara nätterna bort sceneriet som erbjuds på himlen.

Då observatören på sensommaren vänder blicken mot norr syns först den klara stjärnan Capella i stjärnbilden Kusken. Nästan i norr finns också den för många bekanta Karlavagnen, som på stjärnhimlens kartor är en del av stjärnbilden Stora Björn.

De två yttersta stjärnorna på högra kanten av "lådan" i Karlavagnen visar riktningen hur man hittar Polstjärnan. Om man drar en linje mellan de två stjärnorna och fortsätter den uppåt ungefär fem gånger kommer man till Polstjärnan, som är en klarare ljuspunkt på en del av himlen där det ljust inte finns stjärnor. Stjärnhimlens dygnsvisa rotation ser ut rotera runt Polstjärnan. Det är relativt enkelt att bestämma nordriktningen med hjälp av Polstjärnan; den är klart närmare norra horisonten än södra. I närheten av Polstjärnan finns Stora Björns "lillabror" Lilla Björn, vars böjda skaft och i ändan på det en fyrkant som påminner om Karlavagnens struktur. Cassiopeias stjärnbild som påminner om en W-bokstav är lätt lära känna.

Stjärnhimlen norrut i början av hösten i höjd med Mellersta Finland. Bild: Vesa Korhonen

I klart väder lönar det sig att bekanta sig med fenomen i skymningen innan stjärnorna tänds. Den nedgående solens färgspel, den mörknande himlens skiftningar och de första stjärnornas blinkningar, allt detta är fint att beskåda.

Utrusta dig rätt

Det är inte fysiskt krävande att betrakta stjärnor, men speciellt vintertid är det viktigt med att man klär sig ändamålsenligt. Även om fäster blicken uppåt, är ändå fötterna och den övriga kroppen hela tiden stadigt på markytan, i klorna på köld och snålblåst om vintern.

Förutom lämpliga klädesplagg behöver inte stjärnskådaren till en början några hjälpmedel. Från internet är det möjligt att finna information, till exempel kartor över stjärnhimlen, som hjälper till att bekanta sig med stjärnbilderna. Då himlens klaraste stjärnbilder har blivit bekanta, är en alldeles vanlig prismakikare ett lämpligt hjälpmedel i nästa skede. Efter en tid kan den som använder kikare märka att det är lättare att skåda stjärnor om man fäster kikaren på ett kamerastativ. För detta ändamål finns det adaptrar som kostar några euro. Redan denna enkla kombination ger stjärnskådandet nya utmaningar under flera år.

En nybörjare i stjärnskådning behöver inte till en början skaffa sig en tubkikare. En bättre "investering" kan vara att ansluta sig som medlem till en lokal- eller landsomfattande förening, genom vilken man får kontakt med andra amatörastronomer. En stor del av denna hobby är att man kan utbyta erfarenheter, få och ge tips. Vid stjärnskådning är man alltså inte ensam, såsom man i första hand kunde tänka sig.

Övriga fenomen

Förutom stjärnhimlen finns det även andra fenomen i atmosfären och rymden som är utmanande och mångsidiga att upptäcka.

Månen: Jordens närmaste satellit är ett stort och klart objekt, där man kan följa de olika faserna. Månens faser från en växande tunn skära via fullmåne till en avtagande skära är det lätt att observera även utan hjälpmedel.

Norrsken: När laddade partiklar från solen styr in i jordens magnetosfär mot polarområdena bildas fenomenet norrsken då de kraschar i atmosfären. Beroende på solens aktivitet kan norrskenen vara mycket kraftiga eller saknas helt och hållet. I Norra Finland är norrskenet ett vanligt fenomen, men ju längre söderut man kommer desto sällsyntare blir det. Hösten och våren är bättre än vintern att få syn på norrsken. På grund av jordens rotation är bästa tidpunkten att se norrsken på förnatten, ca vid kl. 21-22-tiden.

Norrsken. Bild: Sauli Koski

Fenomen i atmosfären: Solens (och ibland också månens) ljus kan ge upphov till många fenomen i atmosfären. Den kändaste av dessa är regnbågen som uppkommer då ljuset från solen bryts mot de sfäriska regndropparna. Förutom regndroppar kan även iskristaller eller pollen ge upphov till liknande, men inte lika färgstarka fenomen. Även dimman som ligger över markytan kan ge upphov till intressanta fenomen. Om sommaren kan man högre upp i atmosfären få syn på lysande nattmoln och på vintern så kallade pärlemormoln.

Länkar: