Mer exakta mått på jordklotet med Struves kedja

Man hade länge vetat att jordklotet var en boll som är tillplattad i polerna, men så sent som i början av 1800-talet kände man ännu inte till några exakta mått. Mer information behövdes som stöd för koordinatsystemen och för militära ändamål. Friedrich George Wilhelm Struve, balttysk astronom, och Carl von Teller, general i ryska armén, fick i tsar Alexander I och furst Volkonski att finansiera sin ambitiösa plan om att grunda en triangelmätningskedja vid Rysslands västra gräns. Senare anslöt sig även svenska astronomer till arbetet. Triangelkedjan, som kallas Struves kedja, sträcker sig från Ukraina vid Svarta havet till områden nära Hammerfest i Norge.

258 trianglar och 265 punkter i 10 stater

Uppmätningen av Struves kedja inleddes 1816 och slutfördes 39 år senare. Kedjan består av 258 bastrianglar, 265 baspunkter och 60 hjälppunkter. När kedjan grundades löpte den genom Ryssland och Sverige, men idag har kedjan punkter i tio stater: Norge, Sverige, Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Moldova och Ukraina.

Mätpunkten i Stuorrahanoaivi har flera gånger använts inom lantmäteriet. På toppen av fjället finns det förutom mätpunkten ett triangelmätningstorn från 1970. Bild: Siiri Tolonen/Forststyrelsen

Ett enormt arbete har gjorts med uppmätningen. Kedjan är nästan 3 000 kilometer lång och förbindelserna var dåliga på 1800-talet. De som utförde mätningarna reste till fots, på skidor, med hästar och renar och med båt. Kartorna var inte mycket att komma med, och det fanns inga flygfoton som stöd för terrängbestämningen. Vid baspunkterna borrade man hål som fylldes med bly och täcktes med en platta av mässing. Alla mätningar dokumenterades omsorgsfullt och publicerades i ett tredelat verk.

Kedjan blev ett världsarvsobjekt

Struves kedja utsågs till UNESCOs världsarvsobjekt 2005. Kedjan är det första världsarvsobjektet som sträcker sig över så här många stater. I egenskap av världsarvsobjekt skiljer sig Struves kedja från de övriga i att den nästan inte alls syns. Betydelsen ligger i något helt annat än det visuella – kedjan är ett fint konststycke av vetenskapligt arbete och lantmäteri. De mycket exakta mätresultaten gav ett bra underlag för senare kartläggningsarbeten.

Mätpunkten i Stuorrahanoaivi har markerats med ett kryss som ristades in i sten 1852. Bild: Siiri Tolonen/Forststyrelsen

Av kedjan utsågs 34 mätpunkter att skyddas som världsarvsobjekt. Sex av dessa finns i Finland. Förutom Svartvira i Östra Finska vikens nationalpark i Pyttis skärgård skyddades Stuorrahanoaivi i ödemarkerna vid Tarvantovaara nära norska gränsen, Avasaksa och Tornea (Nedertorneå kyrka) i västra Lappland, Puolakka (Oravivuori) i Korpilahti samt Porlom II (Tornikallio) i Porlampi, Lappträsk.

Svartviran, Avasaksa och Stuorrahanoaivi

Av mätpunkterna ligger Svartviran, Avasaksa och Stuorrahanoaivi på marker som förvaltas av Forststyrelsen. Den nordligaste punkten finns på toppen av Stuorrahanoaivi, nära norska gränsen. På toppen uppmättes den första punkten 1850 och den andra 1852. Bägge markerades med kors som ristades in i sten. I slutet av 1800-talet ersattes det ena med en mer synlig centerbult. Det leder inga vägar till Stuorrahanoaivi. Närmast punkten kommer man längs rutten till Salvasjärvi. Från Salvasjärvi måste man ännu promenera 10 kilometer till mätpunkten. Till mätpunkten kan man också åka längs en farled för terränghjulingar via Syväjärvi.

Mätpunkten på Avasaksa gjordes på det högsta stället med den bästa utsikten 1845, och den markerades med ett kors som hackades i berget. Tyvärr blev punkten under utsiktstornet som byggdes 1969. På Avasaksa undersöktes jordklotets form redan på 1730-talet. Då utförde fransmannen Pierre Louis Moreau de Mapertuis och hans expedition mätningar där. Till toppen av Avasaksa kan man köra med bil.

Mätpunkten på Avasaksa finns under utsiktstornet som uppfördes på 1960-talet. Bild: Siiri Tolonen/Forststyrelsen

På Svartvira, som är en ö i Östra Finska vikens nationalpark, har ett hål stort som en tändsticksask borrats i berget på en kobbe. Den är vårt lands sydligaste mätpunkt som hör till världsarvsobjektet. Den uppmättes 1833. Till mätpunkten på Svartvira kan man promenera längs en stig som går från hamnen.

Mätningarna av Struves kedja gjorde Svartvira och Stuorrahanoaivitill geodetiska baspunkter för Finland.

Det finns tiotals mätpunkter av Struves kedja som inte omfattas av världsarvsobjektet, då inalles 83 mätpunkter finns i Finland. Man kan försöka hitta dessa punkter till exempel på fjället Ala-Penikka i Simo, Hiukkavaara i Uleåborg eller Kylmäkangas i Kuhmois. Även om dessa punkter inte hör till världsarvsobjektet är de skyddade med stöd av lagen om fornminnen.

Tilläggsinformation