I Sompio naturreservat bevaras en del av ursprungliga Sompios natur

Sompio var förr i tiden en lappby, dvs. skogssamers boplats. I Sompio naturreservat bevaras i dag ett stycke av den forna samebyns ursprungliga natur. Sjön Sompiojärvi avgränsar naturreservatet i söder. Den fiskrika Sompiojärvi var förr Sompiobornas "fiskbod". Enligt sägen bodde schamanen Akmeeli en gång i tiden på sjöns strand. Schamanen som kunde falla i trans, fick gäster även långväga ifrån. Ruijaleden, som sannolikt är den äldsta färdrutten i Lappland, går i dag tvärs genom Sompio naturreservat.

Nattanenfjällen bildar naturreservatets kärna. Pyhä-Nattanen, ett av de sex Nattanenfjällen, var förr i världen samernas kultplats. Under andra världskriget gick det behändigt att inspektera landskapet från Nattanenfjällen då man planerade bygget av försvarsställningen Schutzwall. I Sompio naturreservat finns det ännu spår efter kriget. På Pyhä-Nattanens krön fanns tidigare en brandvaktsstuga.

Ruijaleden

Den gamla Ruijaleden (Finnmarksleden), en väglös färdrutt från Bottenviken till Ishavet, gick en gång i tiden genom nuvarande Sompio naturreservat. Det var den huvudsakliga färdrutten genom den stora vildmarken och användes från 1500-talet fram till början av 1900-talet. Människor tog sig längs stigen till Finnmarken för att bedriva handel och fiska och rentav för att permanent bosätta sig där.

Under de stora nödåren (1695 - 1697) och det stora nordiska kriget (1700 - 1721) tog sig flyktingar längs stigen till den norska kusten i hopp om bättre utkomst. Här och där finns ännu kvar gamla stenrösen, som fungerade som vägvisare, och på myrarna kan man se rester av gamla spångar.

Köpmän, fiskare, präster, guldgrävare och ämbetsmän använde Ruijaleden under den senare hälften av 1800-talet. Vid leden finns det gamla furor, i vilka vandrarna ristade in sina initialer. På stammarna finns ännu inristat över hundra år gamla årtal. Vid leden finns tjärnen Kaptukaislampi, vid vars strand vandrarna förr hade en ödestuga. Numera finns bara ruinerna kvar av stugan.

Ca 35 kilometer av den gamla färdrutten, dvs. sträckan mellan Laanila och Sompiojärvi, har markerats på nytt i terrängen och kallas i dag Ruijaleden. Bekanta dig med Ruijaledens ledbeskrivning.

Brandvaktsstugan på Pyhä-Nattanen

Brandvaktsstugan på Pyhä-Nattanen. Bild: Kimmo KuureUppe på Pyhä-Nattanen finns en gammal brandvaktsstuga. Den nuvarande stugan byggdes genast efter kriget år 1946 i stället för en stuga som förstördes under kriget. Då drogs också en telefonlinje till stugan. Stugan har fungerat som bas för brandvakter på somrarna.

Från fjällets topp hade man en fin vidsträckt utsikt över omgivningen. Med kikare kunde man lätt upptäcka en skogsbrand. Sedan rapporterades branden till brandkåren. Brandvakten bodde i stugan oavbrutet tills det börjande regna. Regndagar fick han kommer ner från fjället och till exempel skaffa proviant.

Sedan 1980-talet har stugan fungerat som raststuga för vandrare. Stugan genomgick en grundlig renovering i början av 1990-talet. På dess gård finns i dag en torrtoalett och en vedbod. Dricksvatten bör man själv ta med sig.

Sompiojärvi och Kiiskismarkkinat

För i tiden brukade Sompioborna samlas till gemensamt fiske en viss måndag under höstfärgerna i september. Detta fiskeevenemang kallades "Kiiskismarkkinat" och hölls alltid under den tid då fiskar av naturen sökte sig till de smala bäckar som rinner ut i Sompiojärvi. I samfisket deltog fiskare från fyra små byar; Lokka, Riesto, Korvanen och Mutenia.

Deltagarna samlades vid Sompiojärvi, dit de kom i långa rader av båtar längs den slingriga älven Muteniajoki. Första dagen reparerade man fångstredskap och slog sig ner på fältet. Samfisket inleddes samtidigt följande dag och räckte sammanlagt tre dagar. Till sist delades fångsten mellan alla fiskare.

År 1965 hölls Kiiskismarkkinat sista gången på traditionellt sätt. År 1967 blev Lokka dammanläggning klar och Sompiojärvi blev en del av Lokka vattenmagasin. Senare har hembygdsföreningen Sompioseura anordnat Kiiskismarkkinat och samlats på Akmeelinkumpu på Sompiojärvis strand för att slå vakt om den gamla, lokala traditionen.

I sjön Sompiojärvi finns det en flat sten som kallas Akankivi (Käringstenen). Vid lågvatten kan man se den. Förr i tiden var stenen Sompiobornas sejte. Till den fördes troligen offergåvor, såsom vildrenar. Senare lär man ha fört trilskande hustrur till stenen för att de skulle lugna ner sig.

Schamanen Akmeeli

Enligt sägen bodde för länge sedan en schaman kallad Akmeeli i Sompio. Akmeeli bodde i en kåta på Sompiojärvis strand och emellanåt på Luirojokis strand. Denna berömda schaman, som kunde falla i trans, fick gäster även långväga ifrån.

Akmeeli var en av de kändaste och mest ansedda schamanerna i Lappland. När han trummade på sin trolltrumma kunde han förvandlas till exempel till en varg eller en fisk. Känd är också historien om det då Akmeeli föll i trans för sista gången. Före transen berättade Akmeeli för sin hustru vilka ord hon ska väcka upp honom med efter en viss tid. Men hustrun glömde orden och kunde inte väcka honom. Akmeelis kropp begravdes slutligen, och graven torde finnas någonstans vid Sompiojärvi.

Hustrun kom ihåg orden först 30 år senare men då var det för sent. Akmeeli hade varit för länge på sin färd och kunde inte längre väckas upp.

Orden hon borde ha sagt var: "Från gäddans tarmar, från den tredje kröken, Akmeeli Antereeus, kom tillbaka till din stofthydda!"

Krigshistoria

Planeringen av den under andra världskriget uppförda försvarsställningen Schutzwall inleddes på Nattanenfjällens topp, som var ett utmärkt ställe spana ut över omgivningen. Försvarsställningen var en del av en större försvarsplan och byggdes i Tankavaaras omgivning på bägge sidorna om vägen Jäämerentie. Syftet med Scutzwall-ställningen var att skydda norra Lappland, som var i tyskarnas händer, mot hotet från söder. En del av försvarsställningen ligger i dag i Sompio naturreservat.

I Sompio naturreservat finns det fortfarande kvar spår efter kriget, bl.a. fältvägar och kavelbroar. Det finns tiotals kilometer med fältvägar i Schutzwall-ställningens omgivning. Kavelbroarna byggdes av trä och var ofta mer än tio meter långa. De var delar av vägar och byggdes för att man skulle komma över myrar och andra svåra hinder i terrängen. Nuförtiden är kavelbroarna rätt så murkna och ställvis har tjälen lyft upp dem ur marken.