Landskapet i Raesärkät är en labyrint av sjöar, bäckar och öppna mossar. På området finns det mer myrar än skog. Den smala åskedjan bildar kärnan av de södra och mittersta delarna av området. Från åsens krön som ligger 40 - 45 meter högre än omgivningen har man på vissa ställen en fin utsikt. Det är också en glädje att betrakta åsens kuperade former. På våren fylls området av olika ljud och läten. Göken gal med hängivelse, vid stranden hörs olika strandfåglar och vid vattendragen surrar trollsländor. Man kan också försöka lista ut om det är en större hackspett eller en spillkråka som trummar vilt på träd.

Klarvattenstjärn. Bild: Katri Suhonen

Rekreationsskogen i områdets södra del har gallrats, men så att man tagit landskapet i beaktande och skapat gynnsammare förhållanden för växtligheten på åsens solexponerade sluttningar. I norra delen av området finns det gamla skogar som är värdefulla ur naturskyddsperspektiv.

Torra tallmoar och gamla blandskogar

Skyddsskogarna på åsen i Raesärkät är karga tallskogar av varierande ålder. Torra moskogar bildar merparten av alla skogar i Raesärkät. I synnerhet åsens sydvästra och södra sluttningar är branta och solexponerade och fläckvis bevuxna med renlavar. Åsarnas växtlighet är känslig för slitage, och därför bör man röra sig endast längs stigarna. På sluttningarna finns också vattenfyllda dödisgropar, dvs. fördjupningar av olika storlek som uppstått till följd av istiden. Åsarna är också viktiga grundvattenreserver.

Gammelskog i Rummakonkangas. Bild: Katri Suhonen

Den representativa naturskogen i Rummakonkangas är ställvis över 100 år gammal. Den är ganska gammal jämfört med skogarna i omnejden. Där finns rikligt med död ved, och i Rummakonkangas förekommer nationellt hotade tickarter, som är beroende av döende och död ved. Av de sårbara tickarterna i Raesärkät förekommer arten Skeletocutis lenis rikligast, den trivs på grova tallar. En annan sårbar art är lappticka, som är beroende av döda granar. Vid roten av en stor asp kan man till och med se spår efter en flygekorre. Rummakonkangas är ett värdefullt område också när det gäller fågelfaunan. Där häckar flera hålbyggare och andra arter som är karakteristiska för gamla skogar, såsom mindre flugsnappare och tretåig hackspett.

Mångsidiga vattendrag och myrar i naturtillstånd

Den landskapsmässigt värdefulla räckan av småvatten som korsar området går i samma riktning som åskedjan. Det som skiljer Raesärkät från omgivande områden är att dess tjärnar och bäckar är i naturtillstånd.

De gamla skogarna i Rummakonkangas består av frodiga blandskogar av tall och gran, eftersom det på området finns flera källor och andra ställen där grundvatten sipprar upp till markytan.

Utsikt över aapamyren intill stigen. Bild: Katri Suhonen

Tjärnarna och sjöarna utmed åskedjan har så klart vatten, att man bra kan se bottnen ända från stranden. Vattnets färg kan dock variera kraftigt mellan olika platser. En tjärn som har nästan samma färg som vattnet i de djupa haven är en ganska otrolig syn så här i inlandet. Ån transporter däremot becksvart vatten när den rinner genom myrområden.
 
Myrarna på båda sidorna av åsen är karga aapamyrar. De består huvudsakligen av lågstarrsmossar och fattigkärrs-tallkär. Översvämningsvattnen skapar strandmader längs stränderna, som påminner om böljande sädesfält. På våren skriker måsar på myren. Andra arter som häckar på området är ljungpipare, trana, grönbena, sädgås och gluttsnäppa.