Fjällområdets sevärdheter presenteras från söder till norr, från Yllästunturi till Ounastunturi.

Sevärdheter i Yllästunturis omgivning

Varkaankuru lundskog

Varkaankuru som är belägen invid Ylläs och Kellostapuli överraskar vandraren. Lundskogen är sagolikt frodig. Bäckdalen med sina gamla träd och manslånga gräsväxter ser ut som en trollskog. Fuktig lund och fläckar av ormbunkslund och örtrikt grankärr varierar om varandra. De arter som väcker mest uppmärsamhet är den höga kvannen och tortan medan de mindre Jungfru Marie nyckel och grönkulla representerar, mera klassisk skönhet.

Med en smula fantasi kan de grova granåldringarna se ut att hålla ett trollkarlarnas möte där de susar stilla i vinden. Inne i granskogen ser de späda glasbjörkarna, rönnarna och sälgarna ut som fjäderlätta älvor. Det går en naturstig i Varkaankuru.

Kesänkitunturis utsiktsplats och Pirunkuru

Det är en upplevelse att bestiga det 517 meter höga Kesänkitunturi från Kesänkijärvis östra ända längs Pirunkuru. Tallskogen på fjällsluttningen är den ståtligaste på området med sina urgamla levande trädåldringar och ståndtorra furor.

Utsiktet från Pirunkuru. Bild: Maarit Kyöstilä

Äkässaivo ravinsjö och sejtsten

Äkässaivo är belägen ett tiotal kilometer norr om Äkäslompolo i en brottdal, där Äkäsjoki slingrar sig. Äkässaivo är belägen utanför nationalparkens gräns, men är p.g.a. kalkhalten i berget speciellt värdefull för bl.a. många mossor. På den branta saivo-sjöns (helig sjö) strand finns det ett sejtaklipputsprång, som har varit en dyrkesplats bland samerna i forna tider. För friluftsfolket finns det en markerad stig till Äkässaivo, Saivonkierros.

Pakasaivo

En annan saivo-sjö, Pakasaivo, är belägen utanför nationalparken, fågelvägen 15 km väster om Äkäslompolo. Den har uppstått i en brottdal i berggrunden som spolats av inlandsisens smältvatten. Även Pakasaivo med sina branta väggar med klipputsprång har varit en gammal dyrkesplats. Enligt legenden har saivo-sjön två botten och fiskarna försvinner emellanåt till de nedre vattnen. Klipputsprångsväggarna är ca 50–70 m höga och enligt undersökningar är vattnet åtminstone 60 meter djupt. Vattnet i Saivon följer inte den normala årliga cirkulationen som sjöar vanligen har, och svavelvätehalten i dess djupare vattenskikt är betydande.

Pakasaivo. Bild: Seija Olkkonen

Resterna av Linkupalo vulkan

Linkupalos berggrund vittnar om vulkanutbrott som inträffat för drygt 2 miljarder år sedan. Geologerna kan påvisa lava som brutit ut under havsytan, aska som lagrats i grunt vatten och grus från vulkanområdet som förstenats. Man kan t.o.m. visa det stället i terrängen där vulkanens öppning fanns. Legenden om Lapplands forna vulkaner och alphöga bergskedjor är alltså sann.

Den vulkaniska jordmånen är näringsrik, något som syns i mängden rikkärr i Linkupalos omgivning och i moss- och kärlväxtarternas mångfald på dessa kärr.

Äkäsmylly

Äkäsmylly är en gammal kvarn vid Äkäsjoki fors som invånarna i närliggande byar använde för att mala säd. Det nuvarande byggnaderna omfattar även en ria som flyttats till platsen samt övriga byggnader. Kvarnen vid Äkäslinkka är belägen väster om nationalparken vid den plats där Äkäsjärvi rinner söderut längs älven Äkäsjoki.

Kvarncafé vid Äkäsmylly kvarnen. Bild: Seija Olkkonen

Sevärdheter i Pallastunturis omgivning

Pallasjärvi

Pallasjärvi är en bildskön sjö på vars yta Pallastunturi-fjällen speglar sig vid vindstilla väder. Bilister når sjön lättast via Hirvaslahti och Pallaslompolo båthamnar, där det också finns kåtor där man kan göra upp eld.

Den vackra stranden av Pallasjärvi sjön. Bild: Maarit Kyöstilä

Pyhäjokis örtrika grankärr

Pyhäjoki mynnar ut i Pallasjärvi och dess 3,5 km långa naturstig går genom särskilt fuktig och lummig granskog i bäckdalen, där strutbräknet bildar frodiga växtbestånd. Den slingriga älvens ställvis branta bergsväggar överraskar vandraren. Granskogens mjuka mosstäcke fascinerar fantasin och ger en gynnsam livsmiljö åt de otaliga små däggdjursarterna.

Taivaskero utsiktsplats

Pallastunturi-fjällens och hela fjällkedjans högsta topp är Taivaskero, vars steniga krön reser sig 807 meter ovan havsytan. Från krönet kan man beundra de omgivande vidderna och fjällnaturen. På bergskrönet har man lagt en minnesplatta till minne av 1952 års Olympiska spel. Finlands olympiadeld tändes på Taivaskeros krön och fördes som stafett till Helsingfors där den förenades med elden från Aten.

Minnesplatta i Taivaskero. Bild: Juha Kalaoja

Det är 4 km till Taivaskero från Pallastunturi naturum längs en markerad stig. Stigningen längs stigen är drygt 300 m, så objektet rekommenderas inte för dem som har dålig kondition.

Montells stuga

Montells stuga är belägen på Pallastunturi-fjällen i sadeln mellan Vuontiskero och Saivokero, ovanför trädgränsen. Stugan fungerar som ödestuga för vandrare och som rastplats för renkarlar i arbete. Den första stugan byggdes i början av 1900-talet av revirforstmästare Justus Montell som stödjepunkt för hans forskningsexpeditioner. Stugan förstördes i kriget och det byggdes i stället upp en likadan.

Keimiöjärvi 

Vid Keimiötunturis fot, nordost om fjället, ligger sjön Keimiöjärvi med sin säregna stämning. Man kan se fjället Keimiötunturi ovanför den mörka granskogen, och det ser ut att resa sig direkt ur sjön. Stugan på östra stranden av Keimiöjärvi är en raststuga och dit är det 3,5 km från Jerisjärvivägen. Den låsta stugan på västra stranden är en hyresstuga. 

Keimiöniemis fiskestugor

Keimiöniemi i Jerisjärvi är med sina otaliga fiskestugor en av traktens kulturhistoriska sevärdheter. Stugorna är privata.

En fiskestuga i Keimiöniemi. Bild: Maarit Kyöstilä

Miljökonstprojekt i Pallastunturi 

Det deltog sammanlagt fem konstnärer i Pallas landskapsarbete. De kom från finska Lappland, Norrbotten i Sverige samt Skotland. Var och en av dem planerar ett miljökonstverk på något problematiskt ställe som skall restaureras. Med konstverken förbättras miljöns tillstånd och utvecklas det säregna nationalparkslandskapet genom att framhäva turismens kulturella värde. Det viktigaste är att konstverken är i harmoni med miljön och att de väcker positiva natur- och kulturupplevelser hos besökarna.

En ekorre i Orava Avenue. Bild: Maarit Kyöstilä

Konstnärer från Sverige, Skotland och Finland

Konstnärerna som deltog i projektet är Lena Stenberg och Mats Wikström från Sverige, Kaija Kiuru från Finland och Deborah Schultz och Jonathan Claxton från Skotland.

Lena Stenbergs verk är byggt på ruinerna av det gamla Pallas-hotellet som förstördes i kriget. Det är samtidigt ett minnesmärke över det gamla hotellet och en påminnelse av förstörelsen som orsakades av kriget i Lappland.

Mats Wikströms verk "Orava Avenue" leder besökare till Pallaskeros skärmskydd och vidare till Palkaskerorundan. Konstverket omfattar sju ekorrar gjutna i brons som är fastsatta på träpelare. Ekorrarna, som är i olika ställningar, representerar världens stora religioner och via detta hela skapelsens enhet.

Kaija Kiurus konstverk skildrar ett tjälfruset och slitet dike mellan Pallas hotell och naturumet. Materialet består av blocksten och växtlighet på platsen. Till verket hör en bro över diket där vandringsleden Pallas–Hetta börjar.

Jonathan Claxton använder tämligen stora naturstenar i sitt konstverk "Poroasema ja Taivaanranta". De är belägna vid korsningen mellan vägen till hotellet och "Oravakujanne".

Deborah Schultz har sammansatt sitt verk av Pallas materiella och immateriella varelse. Hon observerar miljön, turismens historiska och kulturella dimension samt besökarnas tankar och upplevelser i sitt arbete. Hon har sammanställt ett blad om materialet för besökarnas bruk.

Sevärdheter i Ounastunturis omgivning

Pyhäkero ödestuga

Pyhäkero ödestuga är belägen i nationalparkens norra ända, vid foten av Pyhäkero, 7 km från Ounasjärvis strand. Man kan rasta vid stugan innan man bestiger Ounastunturi-fjällens gamla signalfjäll, Pyhäkeros krön. På Pyhäkero, vid Pyhäjärvis strand, kan man se kvarlevor från skidturismens begynnelsetider i Ounastunturi på 1930-talet. Där fanns ett av fjällområdets första turiststugor, av vilka det nuförtiden finns kvar endast husgrunderna.

Skogsväktargården vid Puolitaipale

Puolitaipale skogsväktarstuga. Bild: Seija Olkkonen

Den gamla skogsväktargården vid Puolitaipale är belägen halvvägs mellan Muonio och Hetta längs poststigen , väster om fjällen. De gamla stigarna kommer från Yli-Muonio och Kerässieppi. Nuförtiden har nätet av skogsbilvägar närmat sig nationalparkens västra gräns och man kan nå Puolitaipale med endast tre kilometers promenad. Man är ändå tvungen att köra tjugo kilometer längs skogsbilvägar. Det finns också en ödestuga i Puolitaipale.

Tappuri ödestuga

Tappuri ödestuga används förutom av vandrare även flitigt av renkarlar. Marasto renstängsel är beläget i närheten av stugan, och där arrangeras en del av Näkkälä renbeteslags höstliga renskiljningar. Man når Tappuri via en gammal körstig från Ketomella och avståndet är ca 8 km eller via Hietajärvi sjön, där det finns en rastkåta.

Kåtan vid Hietajärvi sjön. Bild: Seija Olkkonen

Ounasjoki

I norr sträcker sig nationalparken till Ounasjokis strand, och i söder följer älven fjällkedjans östra sida och fortsätter därifrån mot Kittilä. Ounasjoki har i tiderna varit en betydande färdrutt för de lokala invånarna, och inte ens i dag bör dess betydelse underskattas. Vid älvstranden kan man rasta t.ex. vid den eldplats söder om Ketomella eller i Sioskoski raststuga. Man kan också prova sin fiskelycka i Ounasjoki, där öringarna och harrarna nappar. Laxen har inte längre under de senaste decennierna kunna stiga längs älven p.g.a. Kemijokis kraftverk. Ounasjoki är en av Nordens få stora, fritt strömmande älvar som inte byggts ut för vattenkraft.

Sioskoski raststuga. Bild: Juha Kalaoja