Skogklädda höjder

Paljakka naturreservat ligger i södra ändan av en kedja av skogklädda berg i Puolanka. Bergskedjans berggrund består av olika slags skiffrar, som ofta är näringsrika och gynnsamma för växtligheten. Jordmånen består av morän. De skogklädda höjdernas toppar i Puolanka var holmar under forna havsstadier av Östersjön, så deras jordmån spolades aldrig av havsvatten. Den högst belägna forntida stranden i Puolanka har varit 175 meter högre än den nuvarande havsytan. Den högsta toppen i Paljakka naturreservat är berget Paljakkas krön, som ligger 382,5 m.ö.h. Även två andra toppar ligger något över 370 m ö.h. Uppe på bergskrönen är moränskiktet dock tunnare än lägre ner, och skogarna uppe krönen är tydligt kargare.

Snörika trakter

På de skogklädda höjderna i Kajanaland och i synnerhet på Paljakkaområdet finns det rikligt med snö på vintern, och snön ligger kvar längre än på mer låglänta marker. På höga ställen avsätts luftfuktighet på snöiga träd och det uppstår dimfrost. Det kan bildas ett så tjockt dimfrostlager bestående av snö och is på en stor gran så att trädet på grund av tyngden bryts av. Granarna i norra Finland är smalare till formen dvs. har kortare grenar än granarna i södra delen av landet och klarar därför bättre av ansamlingen av dimfrost. En stor del av granarna på bergskrönen har trots det tagit uppenbar skada av dimfrosten dvs. upplegorna. Björkarna på bergskrönen är också ganska lågvuxna och kan till formen påminna om äppelträd.

Granens rike

Fastän de orörda skogarnas äldsta träd sannolikt är ca 500 år gamla, har själva området varit skogbevuxet redan i tusentals år och förändrats på många sätt under olika tider. Ett typiskt drag i dag är den så gott som fullständiga avsaknaden av tall på vidsträckta områden. Granen spred sig till Finland från öst, då klimatet efter en varm period efter istiden åter blev kallare och fuktigare. Granen klarar sig på högt belägna områden, för att den klarar sig i svalt klimat och klarar av upplegor tack vare de korta grenarna. 

Skogarna i Paljakka består huvudsakligen av olika slags granbestånd, allt från glesa och lågvuxna skogar på bergskrön till mycket frodiga och täta lundar i bergens nedre sluttningar och i bäckdalar. Mängden död ved i de gamla skogarna har en stor betydelse för artrikedomen. Detta märks tydligt när man rör sig i Paljakka naturreservat. Här finns till exempel rikligt med olika tickarter.

Filtlav växer vid sidan av en mossig asp. Bild: Hannu Huttu

Tidigare svedjemarker

I de mörka granskogarna finns ställvis inslag av ljusare lövskogar. På sådana ställen där bergssluttningarna inte är särskilt branta och jordmånen var näringsrik, idkade man ännu efter mitten av 1800-talet svedjebruk. Även en del av områdena i Paljakka naturreservat är tidigare svedjemarker, men numera finns det bara få spår kvar efter svedjebruket. Endast här och där kan man tack vare en riklig förekomst av lövträd anta att där idkats svedjebruk. En riklig förekomst av lövträd på högt belägna platser i Paljakka naturreservat avslöjar att där någon gång härjat en skogsbrand, varefter beståndet först föryngrats med björkbestånd. Skogar på bergskrön föryngrar sig naturligt mycket långsamt. Granbestånden på bergskrönen bildar en egen skogstyp, vars undervegetation karakteriseras av kruståtel, som är ett gräs med trådsmala blad, och skogslummermossa. Kruståteln och skogslummermossan bildar små öppna ängsgläntor bland blåbärsriset.

Små myrar och källor

De skogklädda höjdernas sluttningar är så pass branta att det saknas vidsträckta myrområden i Paljakka naturreservat. Mångfalden av myrtyper är däremot stor. Myrarna på bergens krön är karga och beroende av regnvatten. De största jämna myrarna av detta slag heter Kilpisuo, som naturreservatets vandringsled korsar, och Ristisuo. De är betydande vattenmagasin uppe på de vattenfattiga skogklädda höjderna. Längre ner i sluttningarna är myrarna näringsrikare, små svackor och försumpade bäckdalar. Dessa uppvisar ofta drag som är karakteristiska för rikkärr, och på många ställen förekommer det mossor och örter som är typiska för rikkärr. Av orkidéer typiska för myrar påträffas här ängsnycklar och sumpnycklar. Många av myrarna är också källpåverkade, vilket förklarar förekomsten av vissa krävande arter. Det finns även flera öppna källor och källkärr i Paljakka naturreservat.

Moskogar och ormbunkslundar

Största delen av skogarna i Paljakka naturreservat är välväxande friska moskogar. Det är typiskt för moskogarna i naturreservatet att det förekommer fläckar av lundväxtlighet här och där bland risväxtligheten, som utgörs av blåbär, lingon och kråkbär. Lundväxtligheten består av bl.a. skogsnäva, ekbräken, stenhallon och gullris. Mosstäcket under risväxterna på moarna är nästan heltäckande och ställvis på skuggigare platser påminner det om en vacker, mjuk matta.

De örtrika lundarna och ormbunkssnåren är vanliga i svackor och i bäckdalar. På de skogklädda höjderna i Puolanka växer det förutom skogsnäva också rikligt med älgört och torta. Tortan är vanlig på de skogklädda höjderna i Puolanka men sällsynt annanstans. Vid bäckar kan man påträffa stora bestånd av underviol och dvärghäxört, av vilka även den senare är sällsynt så här långt i norr. De stora och ståtliga ormbunkarna i ormbunkslundarna består av skogsbräken, nordbräken, majbräken och strutbräken. Strutbräken är en krävande art, som är sällsynt i norra Finland. På det hela taget är lundarnas flora artrik och omfattar många arter som i Paljakka växer på södra eller norra gränsen av sitt utbredningsområde.

Djurens rike

Många fåglar och däggdjur trivs i Paljakkas fridfulla natur. Fågelfaunan består huvudsakligen av arter som är typiska för gamla skogar, men på området flyger också sällsyntare fågelarter. Man har påträffat alla våra stora rovdjur i naturreservatet, och i dungar med gammelaspar bor flygekorrar. 

Faunan i Paljakka

Fågelarter typiska för gammelskogar

Huvudparten av fågelfaunan i naturreservatet består av arter som är typiska för gammelskogar, och myrarnas och tjärnarnas arter kompletterar områdets artlista. I skogsgläntor leker tjädrar. Hackspettar såsom spillkråka och tretåig hackspett trummar på döda träd. Den tretåiga hackspetten skalar barken av döda granar. Vandraren kan få sällskap av en lavskrika, och på försommaren kan han höra skogssnäppans karakteristiska revirläte när den cirklar över skogen. Tornseglarens gälla läte kan en sommarkväll slå en med häpnad, för lätet är bekant framför allt från bebodda platser. Tornseglaren häckar i håligheter i höga trädtoppar i naturreservatet. Det finns också rariteter i naturreservatets urskogar. På våren kan man höra såväl lundsångarens som nordsångarens sång i reservatet, och goda kottår påträffas där bändelkorsnäbb.

Uttern trivs vid bäckar, lon i skogarna

I Paljakka naturreservats stillhet trivs också en rätt så stor skara olika däggdjur. Alla våra stora rovdjur påträffas på området, åtminstone tidvis. En björn, eller kanske flera, sover vintersömn under gamla, förmultnade myrstackar, och en vargflock lunkar på de skogklädda höjderna i hopp om ett lämpligt byte. Paljakka naturreservat ingår i renskötselområdet, vilket ger sitt tillägg till utbudet av bytesdjur. Lon är det vanligaste stora rovdjuret på området. Den har anpassat sig väl till de branta sluttningarna och tack vare de breda tassarna klarar den sig också i djup snö. Uttern har det bra på området, eftersom där finns så rikligt med bäckar. I vissa bäckar förekommer till och med bäcköring. Naturreservatet är en utmärkt miljö för uttern eftersom den behöver ett stort revir. I de frodiga granskogarna växer ofta aspar som blandträd. Håligheterna i de gamla asparna är fina bohål för flygekorren. Aspen är därtill ett mycket viktigt näringsträd för arten. Trädets blad och hängen på våren är god näring för flygekorren och speciellt viktiga just under förökningstiden på våren.

Uttern trivs vid rena bäckar i Paljakka. Bild: Hannu Huttu