Dalripan - livets fågel och ripjakt

Under de gångna åren har dalripan varit livets fågel i Lappland, dvs. ett viktigt inkomst- och näringstillskott. Dalripan är fjällmarkens vintersäd. Den har varit Lapplands matnyttigaste fågel och förr i tiden var den t.o.m. ett mera seriöst värdemått än pengar. Denna värdefulla fågel jagades flitigt, när än den än fanns att få. Ungefär var femte vinter var ett gott ripår. Ripornas population varierade kraftigt periodvis och ställvis. "Emellanåt är den dryg som snön som lägger sig på marken, för att sedan försvinna alldeles spårlöst." (Paulaharju, S. Taka-Lappia. 1965).

Torvkåta. Foto: Martti Rikkonen

Dalripan var en efterfrågad handelsvara: t.ex. i Enare och Tana köpte norrmännen fåglar och sålde dem vidare till England. Fåglarna som exporterades till England måste vara rena, de var som droppformade knyten med huvudet under vingen. Dalriporna byttes mot mjöl, margarin, gryn, kaffe och socker samt mot andra hållbara livsmedel.
I Övre Lappland har den viktigaste fångstmetoden varit snarorna. Den lokala befolkningen har fortfarande lov att fånga ripor med snaror. Den bästa jaktsäsongen är januari och februari samt den första hälften av mars.

Ripfångstens gamla kunskap och färdighet

Ripfångare. Bild: Martti RikkonenEnligt gammal sägen förflyttar sig dalriporna huvudsakligen uppför vattendrag under den växande månen och nedför dem då månen minskar. Då månen växer springer fågeln långa sträckor på snön, och då fastnar den sannolikt i en snara. Den minskande månen är i två bemärkelser sämre än den växande nymånen. Då söker sig dalriporna till tät terräng, dvs. till fjällryggarna som är bevuxna med fjällbjörk, där det är svårt att fånga dem. Och ifall fågeln under denna tid rör sig över öppen mark flyger den huvudsakligen och landar på snön endast för en kort stund.

Till ripjakten, såsom även till fisket, hör den oförklarliga omständigheten att någon jägare får ett rikligt byte medan andra får litet eller inget alls. I ripjakten är den avgörande faktorn öglans storlek. Inte heller tiden på dygnet saknar betydelse: ripan rör sig på morgonen och kvällen och sover mitt på dagen och på natten. Även vädret inverkar på jaktlyckan. Vid kall nordlig snöyra och genast då snöyran tagit slut fastnar fågeln lätt i snaran. Genom att iakttaga dalripor har man även spått vädret. "Då dalripan skrattar i kvällsskymningen, blir det snöstorm. Och då dalripan jamar blir det snöväder men blåser ej." (Turi, J. Kertomus saamelaisista. 1979).

För att fånga dalripor byggde man förr ett stängsel av björk- eller videkvistar, som stacks ned bredvid varandra. Man lämnade öppningar eller portar i stänglet tillräckligt stora för att riporna skulle gå in. Snaran gjordes förr av hamptrådar. Snaran fästes med näverbitar på sidorna i ett tvådelat träd eller vid portens kanter. Senare började man använda mässingstråd och då kunde man binda fast öglan direkt fast i porten. Jakten grundar sig på att fågeln försökte gå genom porten till andra sidan av stängslet då den åt hängen och knoppar från det. Stängslen byggdes längs dalripornas sedvanliga stigar i glesa björk- och videbestånd, speciellt längs älvar. Snaran var också ett tyst fångstsätt - det skrämde inte iväg de andra fåglarna.

På jaktmarkerna bodde man i torvkåtor

Fjällens jägare bodde under de bästa riptiderna i veckotal i torvkåtor på jaktmarkerna. Snarorna måste vittjas i gryningen, så att inte rävarna och korparna skulle hinna ta del av bytet. Då man kom tillbaka från jakten måste man lägga fågeln på en ren plats för att jaktlyckan skulle bevaras. En man kunde sköta omkring fyrahundra snaror dagligen. Jägarna avslöjade aldrig sin fångst, oberoende om den var god eller dålig eftersom "avundsjukan är stor i världen" (Itkonen, T. Suomen lappalaiset vuoteen 1945. 1984).