Naturen

Myrbräckan, som är försvunnen på många växtplatser och klassificeras som utrotningshotad, växer fortfarande på Olvassuo. Bild: Jorma Luhta. Den mångformiga myrnaturen hör till särdragen i Olvassuo. Då man vandrar på myren kan man märka att det stora myrkomplexet består av en mosaik av olika kärr och mossar, där det på vart och ett finns en sammanslutning av organismarter som kräver sitt eget slag av myrnatur.

De frodiga rikkärren, som på andra ställen huvudsakligen röjts upp till åkrar eller dikats för trädproduktion, är allmänna här. På sensommaren fläckas dessa rikkärr av den nuförtiden sällsynta myrbräckans solgula blommor och ur flarkarnas öppna vatten sticker den starkt hotade taigakrokmossans ljusgröna tofsar upp.

Vadare vadar i flarkarna på jakt efter föda och man kan se pilgrimsfalken ila ovanför myren med en väldig fart. På de mindre näringsrika områdena övergår myren i ett för vinden svajande starrfält som liknar en slåtteräng och där landskapets monotoni avbryts av en och annan vindpinad björk. På de delar av Olvassuo där torven är som tjockast har myrens yta höjt sig ovanför vårflödet, och då blir växterna utan det näringstillägg som översvämningarna för med sig. På de karga högmossarna domineras landskapet av tallar, som trots sin höga ålder endast är några meter höga och som till slut sjunker ned i myren och blir torrakor på vars grenar ängspiplärkorna och gulärlorna sitter och sjunger.

I utkanterna av myrlabyrinterna och i vikarna täcks mineraljorden endast av ett tunt lager torv. På dessa marker växer det stora, gråa och tysta granar. Kärrtypen är grankärr, i vars fältskikt det ofta växer skogsfräken och andra ormbunkar som ger den dunkla skogen en sagolik stämning. På sensommaren mognar de allra största och gulaste hjortronen mellan tuvorna på grankärret.

Skog mitt på myren

Olvassuo är inte enbart myrmark. De högsta myrholmarna med mineraljord har besparats från vitmossans försumpande inverkan och skogen har i lugn och ro fått utvecklas till urskog i naturligt tillstånd. Många sådana skalbaggar och hotade tickor som kräver gammelskog som sin livsmiljö har funnit en gynnsam livsmiljö på dessa skogbevuxna myrholmar.

Olvassuos historia

Olvassuo och människan

Olvassuo-områdets historia sammanfaller i stor utsträckning med naturnäringarnas historia. För omnejdens invånare har området alltid varit viktigt för jakt och bärplockning. På de frodiga ängarna på älvstränderna och myrarna har man slagit foder som vinterföda för boskapen och renarna har gått på bete på myrarna på området. På olika håll i Olvassuo finns lämningar av gamla slåtterbastur och hölador som påminner om ängsbrukets tidsperiod. Groparna efter gamla tjärdalar på älvarnas och bäckarnas stränder påminner besökarna om tiden då exporten tog sina första betydelsefulla steg här på utmarkerna.

Till Olvassuo hör också myrar och skogar som människan genom sin verksamhet har hunnit förändra innan området fredades. Man strävar efter att återföra dessa områden i naturligt tillstånd genom återställningsåtgärder. Man har täppt till myrarnas dikningar för att försäkra att områdena åter försumpas och man har bränt planterade skogar för att de ska utvecklas skog i naturligt tillstånd. Man har återställt myrar särskilt i de södra delarna av området, på den egentliga Olvassuo och på Leväsuo. Man har återställt skogen genom att bränna Pystönkoskenkangasområdet i Olvassuo naturreservat.

Fornminneslämningar hittades vid Olvassuo

Forststyrelsen kartlade sommaren 2006 det förhistoriska och historiska kulturarvet. Olvassuo som ligger på det ställe där Utajärvi, Puolanka och Pudasjärvi möts samt den närliggande miljön har en lång tradition som nyttjoområde för lokalbefolkningen. Fyndplatser med möjligtvis upp till 9000 år gamla fördjupningar från boplatser och några kvartsföremål som hittats vid inventeringen tyder på att området varit bosatt redan på stenåldern. Senare under den historiska tiden har Olvassuo och den omgivande miljön varit ett viktigt område för jakt, ängsbruk, tjärbränning och skogshygge. Om dessa näringsformer berättar lämningar av tjärdalar, ängslador, slåtterbastur och timmerkojor samt några fångstgropar som hittats i området. Åsarna i mitten av området har varit ypperliga färdrutter och även på myrarna finns här och där gamla, redan nästan helt murknade spångar.