Naturen i Linnansaari

Bild: Timo Seppälä

Saimens skärgårdsnatur förtrollar besökare under alla årstider.

Bild: Vesa Nikkanen

Nationalparken är ett 40 km långt och 5 - 10 km brett område mitt i Haukivesi, som är en del av Saimen. Landskapet varierar mellan små ölabyrinter till stora fjärdar. Till parken hör över 130 öar samt flera hundra mindre skär och grund.

Rör man sig till sjöss och har tur kan man få syn på den sympatiska saimenvikaren (www.metsa.fi, på finska). Linnansaari är ett av vikarens bästa levnadsområden. I parken lever ca 60 individer, som är sin hemplats lojala.

Bild: Vesa Nikkanen

Linnansaari. Bild: Tapio TuomelaLinnansaaris lövskogar, bara klippor och öppna ängar erbjuder en gynnsam livsmiljö för flera växt- och djurarter, som redan blivit sällsynta. Linnansaari är t.ex. den starkt hotade vitryggade hackspettens hem. Öarnas vegetation uppvisar skarpa motsatser. De karga, av grå lav täckta strandklipporna döljer frodiga lundar, som är talrikare i Linnansaari än i våra andra nationalparker. Av Linnansaaris areal består 30 % av lundar, då hela Finland har endast 1 % lundar i skogarna.

Parkens skogar är unga: gamla urskogar finns det närmast i bergsskogarna. Detta är en följd av förra århundradets svedjebruk och skogsavverkning. Lövskogarna är björk- och aspskogar samt yngre albestånd. En av lundarnas rikedomar är trädarters rikedom. I samma lund kan det växa björk, asp, lind, gråal, tall, gran, rönn och sälg.

 

 

 

Skötsel av kulturlandskapet i Linnansaari

Bild: Saara Lavi

Linnansaaris torp med omgivning är ett nationellt värdefullt kulturlandskap, där besökande kan bekanta sig med livet i början av förra århundradet. På torpets gårdsplan görs olika åtgärder hela tiden för att bevara kulturlandskapet. 

Då säden har torkat tas den ner och förs till rian för att tröskas.Bild: Hanne Liukko

På Haukivesi svedjeland

I Finland idkades det svedjebruk allra längst i Östra Finland. Om Linnansaaris huvudö vet man, att där har idkats svedjebruk redan på 1500-talet, alltså hundratals år innan den första permanenta bosättningen slog sig ned på Linnansaari. De sista svedjorna brändes på 1930-talet, men svedjandet inleddes på nytt på sommaren 1993. Som mål hade man att svedja ett litet område varje år i närheten av Linnansaari torp. Hittills har de svedjor som bränts varit s.k. vanliga svedjor, som bränns i ung blandskog. Bekanta dig närmare med hur svedjandet förlöpte.

Utrotningshotade arter drar nytta av svedjebruket

Svedjebruket inverkar kraftigt på såväl landskapet som på arterna. Svedjebruk - likt skogsbränder - ger upphov till ängar och lövskogar i olika utvecklingsskeden. Antagligen var Linnansaaris alla granskogar svedda i slutet av 1800-talet och landskapet dominerades av olika ålders lövskogar.

De frodiga lundarna är Linnansaaris rikedom. Bild: Helinä Markkanen

Lövskogarna och ängarna som upprätthölls efter svedjandet erbjuder livsutrymme för flera arter som nuförtiden är hotade. Den vitryggade hackspetten är de gamla lövskogarnas mest kända invånare, men i samma skog lever flera andra hotade arter. Vår naturs artrikedom har varit mångsidigast under den tidsperiod då man använde traditionella jordbruksmetoder. De ljusa lövskogarna som uppkommit som följd av svedjebruket har minskat i antal i och med skogarnas naturliga utveckling och gran- och tallplanteringar. I skötseln av Linnansaari har man fäst särskild uppmärksamhet på bevarandet av lövskogarna. En av skötselåtgärderna är att får åter betar på parkens holmar. I de åldrande lövskogarna har man också avlägsnat granar.

Ängarnas blomsterprakt

Efter svedjandet odlas området i ett år. Då odlingen upphör slåttras och betas de områden som ligger närmast torpet. På betesmarkerna går får av lantras.

Äng vid torpet. Bild: Helinä Markkanen

Även en del av de tidigare åkerplättarna sköts som ängar. Redan efter ett par års betesgång kan man observera att ängsarterna förökas och blir mångsidigare. I ängarnas blomsterprakt kan man identifiera bl.a. smörblomma, midsommarblomster och toppklocka. Bevarandet av ängsarterna förutsätter att man fortsätter betesgången och slåttern. Svedjeområdena som ligger längre bort låter man förskogas. Målet är att svedja samma område nästa gång om ca 30 - 40 år.

På Linnansaari torp lever svedjetraditionen kvar

Bild: Mari Laukkanen

Varje år ligger det spänning i luften - hur skall svedjebränningen lyckas i år? Under våta somrar kan man inte bränna svedja och förr skulle man under ett sådant år ha fått se fram emot ett eländigt nödår. Ett år innan svedjebränningen fälls träden för att torka.

Svedjan tänds från områdets yttre kanter. Det är ett sotigt och hett arbete som framskrider långsamt, centimeter för centimeter. Efter att marken har brunnit till några centimeters djup, flyttar man eldfronten med en lång stör (en 3 - 4 m lång och 5 cm tjock björkstam) till nästa obrunna ställe. På samma sätt fortsätter man tills hela svedjeområdet är bränt. Askan gödslar jorden och ger växtkraft åt de odlade växterna för några år framåt.

 En röjd svedja. Bild: Helinä Markkanen

Sådd av svedjerovor

Ett par dagar efter svedjandet sår man rovor i den s.k. brändan. Området som skall sås harvas med en risharv både före och efter sådd. Fröen spottas ut i brändan, på det sättet får de den fukt som de behöver för att gro. Rovskörden varierar från år till år beroende av väderomständigheter eller om fåren lyckas ta sig in och beta i rovlandet. Förr skulle skörden ha förvarats i en rovgrop, fodrad med mossa och näver. Man skulle ha använt mossa och hö att täcka rovorna med.

En röjd svedja. Kuva: Helinä Markkanen

Fetörtsblåvinge och andra förtjusande arter

Bild: Teemu Rintala

Linnansaaris artrikedom

Lundar och stränder

Den mångsidiga och krävande faunan gör lundarna naturskyddsmässigt värdefulla områden. Aspen till exempel är tiotals insekters enda läckerhet. Dessutom lever flera fjärilsarters larver, t.ex. nagelspinnarens, Catocala adulteras och lindsvärmarens larver, endast på lövträd eller på växter som lever i lundar. I lundarna finner man även följande sällsyntheter: skogsknipprot, nästrot och skogsfru.

På alen som växer i ormbunkslunden växer en vacker tikka. Bild: Helinä Markkanen

På Linnansaaris stränder finner man den krävande hampflockeln. På tidigare åkrar och ängar växer det brudsporre och skogsklocka. På strandängarna frodas även blåsstarr, topplösa och svärdslilja.

Linnansaaris fjärilar

I nationalparken har det påträffats hela 346 storfjärilsarter, vilket utgör nästan hälften av Finlands storfjärilsarter. Linnansaaris mångsidiga skärgårdsnatur erbjuder ideala levnadsförhållanden för fjärilarna. Fjärilarna förekommer rikligt antingen i parkens frodiga asplundar, på öppna klippor eller på gamla svedjeområden och ängar. Bland dem finns även den utrotningshotade fetörtsblåvingen samt de sällsynta arterna boknätfjäril, trolldruvemätare, skägglavmätare och gäck. Arterna har lidit av att skogsbetesgången har upphört, med följden att de små gläntor som passade fjärilarna har växt igen.

Fornnykomlingar

I Linnansaari har man även funnit arter, som har anlänt till området med människan senast på 1500-talet. Dessa sällsynta fornnykomlingar i Södra Savolax är bl.a. kungsljus och liten kardborre.

Linnansaari - fiskgjusens rike

Den majestätiska fiskgjusen

Fiskgjusen är en majestetisk syn då den svävar över Saimens fjärdar. Fiskgjusen är en av Finlands största rovfåglar. Linnansaaris fiskgjusbestånd är ett av Finlands tätaste. Fiskgjusarna häckar i strandtallarnas stadiga kronor. I de stora risboen föds det oftast 1 - 3 ungar. Fiskgjusarna är skickliga jägare. Bäst urskiljer de sitt byte i grunda och klara sjöar. Det är svindlande att följa med fiskgjusens dykning från luften rakt ned under vattnet efter bytet och dess stigande tillbaka upp i luften med en fisk i sina krokiga klor

.Fiskgjuse (Pandion haliaetus). Bild: Markus Sirkka

Fiskgjusarna övervintrar i Afrikas värme. Fiskgjusen kan flyga ända till det fjärran Södra Afrika, då resan blir 12 500 kilometer lång! Den ortlojala fiskgjusen återvänder alltid till sin födelsetrakt. Den första kullen får fiskgjusarna oftast i treårsåldern. Fiskgjusarna parar sig för livet. På fiskgjusestiftelsens nätsida (www.saaksisaatio.fi, på engelska) finner man ytterligare information om fiskgjusens skydd och forskning.

Den vitryggade hackspetten trivs i Linnansaaris lövskogar

Bild: Vesa Nikkanen

Den vitryggade hackspetten (www.metsa.fi, på finska), som bor i Linnansaari nationalpark, är mycket fåtalig. Den trivs bäst i gammal, öppen lövskog, där den söker larver i de murkna stammarna. Den vitryggade hackspetten behöver mycket dött lövträd för att finna tillräckligt med föda. Tack vare aktiva skyddsåtgärder har beståndet ökat.

Ett myller av måsar i skärgården. Bild: Helinä Markkanen

Skärgårdens övriga bevingade

I nationalparken förekommer även den hotade silltruten samt storlommen och lärkfalken. I vattnen simmar stor- och småskrake. I de frodiga lövskogarna åter sjunger koltrast, gärdsmyg, grönsångare, lundsångare och rosenfink.

 

Supersällsynt skalbagge i Linnansaari nationalpark

Vid en inventering av lundarter hittade man den ytterst sällsynta skalbaggsarten Aulonothroscus laticollis i Linnansaari nationalpark i Rantasalmi. Arten har påträffats i Finland bara en gång tidigare, nämligen år 1865. Denna skalbagge är en internationellt sett mycket sällsynt art och det finns bara några observationer av den i Polen, Kroatien, Sverige och ryska Karelen. I Finland klassas arten som akut hotad dvs. hör till den högsta hotkategorin.

Skalbaggen Aulonothroscus laticollis. Bild: Forststyrelsen/Jaakko Mattila

Skalbaggen Aulonothroscus laticollis är ca 4 millimeter lång och hör till familjen småknäppare (Throscidae). Man känner dåligt till artens levnadsvanor för att den är så sällsynt, men observationer tyder på att den lever i träförna som bildas inne i ihåliga lövträd. Arten lever sannolikt på svamphyfer som växer i denna förna.

Man påträffade sammanlagt tio exemplar av denna skalbagge i de aspdominerade lundarna i Linnansaari. Man fann skalbaggarna i fönsterfällor, som hade placerats på stammen av ihåliga levande aspar. Populationen i Linnansaari verkar livskraftigt men den förekommer bara på ett litet område och är koncentrerad till lundarna i södra delen av Linnansaari. Man har inte påträffat arten på andra områden under senare inventeringar. I Linnansaari nationalpark finns det ovanligt rikligt med skogsskalbaggsarter som är hotade eller håller på att gå tillbaka, vilket berättar om områdets stora betydelse för skyddet av lövskogsarterna.

De artinventeringar som gjorts av Forststyrelsens naturtjänster är en del av handlingsplanen för den biologiska mångfalden i skogarna i södra Finland, METSO. Man behöver kunskap om arterna bl.a. för planering och skötsel av naturskyddsområdena, uppföljning av olika arters utbredningsområden och bedömning av arters hotstatus. 

 

Linnansaari nationalpark

  • Inrättad  1956
  • Areal 97 km²

Linnansaari nationalparks symbol - saimenvikare

Linnansaari nationalparks symbol är saimenvikare