Kanjonens uppkomst
Den sydliga och nordliga florans fascinerande samlevnad
Livet i vildmarkstjärnarna och bäcken
Lundens sångfåglar

Kolvananuuro är en lång och ur landskapssynpunkt en fascinerande kanjon vars vegetation fängslar den som färdas i naturen. Kolvananuuro eller Kolvanakanjonen är en del av ett tiotals kilometer lång sprickdal med branta sluttningar. Kolvananuuro naturskyddsområde är cirka 4 km långt och cirka 400 m brett. Utanför naturskyddsområdet fortsätter kanjonen i söder först som dalrämna med sandmo och sedan som flera älvdalar. Kanjonen som löper i riktningen nordväst-nordost uppstod för miljoner sedan i samband med förkastningar i berggrunden.

Kanjonen inramas av mäktiga berg vars väggar reser sig 70 - 80 meter över kanjonens botten. På områdets västra sida reser sig toppen av Verkkovaara mer än 100 meter över Kolvanakanjonens botten. Stupen är nästan lodräta söder om tjärnen Pieni Koiralampi och vid berget Pahakallio i kanjonens norra del. Pahakallios vägg är kal, men ofta döljer sig sluttningarna bakom något gammalt, tätt granbestånd. Det växer även granar uppe i sluttningen. Kolvananuuros stolthet är det gamla och naturliga trädbeståndet. På kanjonens sluttningar som är i naturtillstånd varierar frodiga lundar, buskage, barrskogsdungar samt karga stenfält och kala, nästan lodräta bergväggar.

Dalbottnen täcks av smala surdrag, karga tjärnar, bäckar och stenfält. Bäcken som slingrar i skydd av stenfälten börjar från tjärnen Pieni Koiralampi, som omges av myrar. Längs bäcken finns ståtliga ormbunkslundar. Den nordliga och sydliga floran möts i kanjonen.

Kanjonen börjar efter tjärnen Koiralampi. Bild: Tarja Martin

Kanjonens uppkomst

För omkring 2 miljarder år sedan uppstod en bergskedja som gav området sin form. Spänningarna i berggrunden gav upphov till talrika förkastningar och bergveckningar. Då uppstod de karelska veckbergen Kareliderna, som är jämförbara med dagens Alper, och reste sig mellan sjön Pielinen och staden Kuopio ända från Ladoga till Lappland. I slutfasen av bergveckningarna, för omkring 1,8 miljarder år sedan, uppstod förkastningen Kolvananuuro när berggrunden rämnade och försköts i block. Det är fortfarande lätt att se förkastningen när man står på kanjonens kant och tittar mot ravinen.

Under loppet av hundratals miljoner år har istider och förvittringen jämnat ut bergen till skogbevuxna höjder. Det enda som numera finns kvar av det forntida kilometerhöga veckbergsmassivet är foten av bergen. I Kyykkä-området som finns bredvid Kolvananuuro är bergsfoten synlig på många ställen eller täckt av ett tunt lager jord. En analys av ett 2,3 miljarder år gammalt prov från bergen i Kyykkä har gett upplysning om hur jordens atmosfär har fått sitt syre.

De nuvarande kanjonerna i Kolvananuuro och Kalliojärvi uppstod under den senaste istiden då den glidande isen gröpte ur dem. Kanjonernas väggar blev synliga när smältvattenströmmarna sköljde bort lös sand i det forntida Yoldiahavet och gav upphov till ett sanddelta där för mer än 9 000 år sedan. Kolvananuuro är den enda platsen i Finland där man med säkerhet har kunnat fastställa att bergen har skiktats under istiden. På den västra bergväggen av Kolvananuuro kan man se de olika faserna i berggrundens uppkomst i form av olika skikt av bergarter.

För närvarande vittrar Uuros väggar sönder efter hand. Som följd av erosionen rasar stenblock ständigt ner från väggarna på ravinens botten.

Bergarter i Kolvananuuro

Bergarterna i Kolvananuuro berättar mycket om områdets geologiska utveckling. De mest typiska bergarterna för berggrunden i Uuro är metakonglomerat, glimmerskiffer, sericitskiffer och metadiabas. Metakonglomeratet med ett mönster av små stenar och den glänsande glimmerskiffern har sitt ursprung i inlandsisen och är de äldsta bergarterna (2,5 miljarder år) i Kolvananuuro.

Den grå sericitskiffern har uppstått genom att jordskorpan vittrade när klimatet blev avsevärt varmare. Alla andra mineraler utom kvarts vittrade sönder till lera och sköljdes bort. Det har varit stora höjdskillnader på området och det strömmande vattnet har transporterat bort löst material (kvarts) från sluttningarna till slättlandet där det har avlagrats (kvartsitskiffrar).

Inslagen av metadiabas uppkom för 2,2 - 2,1 miljarder år sedan till följd av vulkanisk aktivitet som gjorde att smält sten kunde tränga sig upp till ytan från jordens innandöme. De mörka inslagen av metadiabas framträder väl mellan de ljusa bäddarna av kvartsit.

Den sydliga och nordliga florans fascinerande samlevnad

Kanjonens unika vegetation är en följd av variationerna i jordmån och mikroklimat samt florans utbredning under den senglaciala tiden som upphörde för 11 400 år sedan. Kolvananuuro var en mellanetapp under växternas forntida vandring mellan Ladoga och Kuusamo när Finland alltjämt var begravt under isen. Värme- och fuktighetsförhållandena varierar på sluttningarna som omger kanjonen. Därför kunde både sydliga och nordliga växtarter leva sida vid sida i kanjonen. Växtförhållandena i den djupa kanjonen varierar även avsevärt på olika höjder eftersom väggarna emellanåt är i sol och emellanåt i skugga. Även sommaren kommer sent till den skuggiga dalen.

Från dessa vårliga ormbunkar växer det senare upp en mäktig ormbunksdjungel. Bild: Markus Sirkka

Bland de krävande sydliga växterna kan man se kärleksört och getrams som har rotat sig vid foten av bergväggarna samt stinksyska och myskmadra i lundarna på sluttningarna. Förutom busklika lindar växer det även ymnigt med skogstry och tibast. På de svala bergväggarna finns det nordliga arter, till exempel grönbräken, fjällbräcka samt fjällarv och fjällhällebräken. I ormbunkslundarna i bäckdalen frodas även den i Finland sällsynta ryssbräken. På kanjonens botten och i västra sluttningen finns flera frodiga ormbunkslundar på ett smalt område. Längs bäcken bildar strutbräken djungler eftersom den kan bli manshög. I juni står strutbräken med sina strutlika rosetter i sin ståtligaste skrud.

Livet i vildmarkstjärnarna och bäcken

På naturskyddsområdet finns det två små och karga tjärnar: Suuri och Pieni Koiralampi. Den mindre tjärnen har börjat sakta växa igen. På stranden sträcker vattenklöver och kråkklöver upp sina långa skott över vattnet. Runt skotten växer vitmossa som är kärrväxternas växtunderlag. Då tjärnen växer igen gynnas fjärilarnas dans eftersom till exempel makaonfjärilen gärna lägger sina ägg på kärrsiljan eller strättan. Mellan de båda Koiralampitjärnarna finns det ett smalt surdrag som är överlupen av starrväxter.

Pieni Koiralampi smalnar i den södra ändan till en bäck som emellanåt försvinner så djupt ner i marken att den inte syns. Under soliga sommardagar kan man se liv och rörelse på ytan av den stenbottnade bäcken. Den fingerstora elritsan simmar i små fiskstim och letar efter insekter, små skaldjur och maskar att äta. I Suuri Koiralampi utmynnar i sin tur en fåra som grävdes vid sekelskiftet från tjärnen Matolampi i västra delen av Kolvananuuro. I fårans mynning finns det en rishög som har byggts av bävrarna, vilka bodde här under flera decennier.

Lundens sångfåglar

Många fågelarter trivs bättre inne i kanjonen än i de omgivande skogarna. Fåglarna lockas av de skyddade boplatserna på kanjonens väggar och sluttningar samt den mångsidiga växtligheten. I de skuggiga skogarna på sluttningarna häckar talrika gärdsmygar och är tillsammans med grönsångaren den fågel vars sång är mest högljudd i kanjonen. Ofta hörs även bofinken, lövsångaren, rödhaken, kungsfågeln och grönsiskan sjunga i kanjonen. Man kan även på området få syn på sällsynta fåglar, som till exempel nordsångare och mindre flugsnappare som räknas till de gamla skogarnas arter. De vanligaste rovfåglarna som svävar över dalen på praktfulla vingar är duvhök, sparvhök, ormvråk och bivråk.