Käräjämäkis historia

Stenåldersbosättningar
Gravplats från stenåldern
Gåtfull stenring
Svärdmannens grav
Käräjämäki donerades till staten 1932

Stenåldersbosättningar

När de första människorna började färdas till Eura för cirka 7000 år sedan, såg omgivningen helt annorlunda ut än det vi nu ser. Där Pyhäjärvi och Köyliönjärvi ligger låg en bred havsvik som hade några stora och många små öar i inloppet. Under årens lopp och i och med landhöjningen drog sig havet tillbaka och öarna växte ihop.

I Eura har man påträffat flest lämningar efter stenåldersperioden för cirka 6000 år sedan som kallas tiden för Jäkärläkulturen. Jäkärläkulturen representerar en västfinländsk variant av den kamkeramiska kulturen. Benämningen kommer från den stora bosättningen i Jäkärlä i Maaria. En del av de mest anmärkningsvärda boplatserna från den här perioden ligger i nuvarande Eura.  

Av de områden som undersökts i Eura finns området med flest stenålderslämningar på en sandås som börjar vid köpcentret i Kauttua och slutar efter Käräjämäki och den förstörda Osmanmäki. På stenåldern fanns det en enhetlig cirka två kilometer lång strand här, där människor rörde sig och bodde. I utgrävningar har man hittat stenföremål och fynd som tolkats som härdar och som har daterats till den yngre perioden av den tidiga kamkeramiska perioden samt till tiden för Jäkärläkulturen.  

Gravplats från stenåldern

Käräjämäki har använts som begravningsplats på järnåldern. När man rör sig på området nu kan man urskilja ett tiotal avlånga gravsänkor. En del sänkor är djupa gropar som omges av en låg vall och som vittnar om att gravarna har grävts upp av såväl tidiga arkeologer som gravplundrare. Sammanlagt har man räknat till nära 200 sänkor. Därtill finns det gravar på området som inte kan urskiljas på markytan. De äldsta järnåldersgravarna är kremeringsgravar som gjorts i gropar och som dateras till tiden för folkvandringen (400–500-talen e.Kr.) De yngsta gravarna härstammar från vikingatiden.

De flesta av gravarna som undersökts på Käräjämäki härstammar från merovingertiden (600–700-talen) då man i trakten kring Pyhäjärvi övergick till begravningar där den döde inte kremerades. I övriga Finland skedde detta tidigast ett par hundra år senare, det vill säga först på vikingatiden. Bakgrunden till detta kan vara inflytandet från den kristna tron som spreds i Europa eller bara en lokal ändring av begravningstraditionen. I vilket fall som helst är Eura känt som en plats med fler gravfält än någon annan bosättning vid den tiden. På Käräjämäki och förlängningen Osmanmäki finns en av Euras mest kända gravfält.

Gåtfull stenring

På kullens topp vaktas två gravar av Domarringen, eller tingsstenarna. Stenringen består av tolv stora stenar. I mitten sägs det ha stått en platt sten som har flyttats och använts som grund när det närbelägna huset Iso-Vahe byggdes. Innanför ringen har man hittat två gravar där man samlat benen från den döda som kremerats. I graven vid den västra kanten hittade man också bland annat en pincett, en kniv och fragment av en täljkniv. I den östra graven hittade man kvinnosmycken såsom glaspärlor, fragment av bronsringar och en bronsbrosch med hål i. Fynden har daterats till början av merovingertiden, 600-talet.

Bredvid tingsstenarna finns två stora gravhögar, den ena med en diameter på 7 m och den andra på 5 m. De har grävts ut redan i slutet av 1800-talet då de konstaterades vara gravkullar som är äldre än från vikingatiden.  

Stenring. Bild: Forststyrelsen/Laura Lehtonen

Svärdmannens grav  

Den mest kända av de gravar som undersökts i området kallas Svärdmannens grav. Redan själva graven är ovanligt stor: över tre meter lång och en meter bred. Graven var brädfodrad och helt täckt med röda sandstensplattor. Den döda hade i slutet av 500-talet fått med sig ett svärd, en kniv, ett spjut och en sköld i graven. Av kläderna fanns bara en del av bältet och en spiralring kvar. Graven var ovanlig på grund av en stor oanvänd i kvartsitsten som utgående från västeuropeiska motsvarigheter bedöms symbolisera ledarskap.

Käräjämäki donerades till staten 1932

Antagandet att Käräjämäki använts som begravningsplats berättades som tradition. G.I. Lindström berättade i sin beskrivning av Eura socken om att markägaren år 1849 hade öppnat 10–12 gropar som han misstänkte vara gravar och hittade bara en rostig spets från ett kastspjut. Redan tidigare hade man hittat vapen vid sandtäkter. Officiella utgrävningar genomfördes i slutet av 1800-talet och på 1900-talet. Ibland sporrades utgrävningarna av gravar som upptäcktes i samband med sandtäkt. De sista utgrävningarna utfördes på Osmanmäki 1985. Då konstaterade man att Osmanmäki var helt förstörd på grund av sandtäkt och byggande.

Fornminnesområdet Käräjämäki överfördes som privat donation från gården Iso-Vahe till staten år 1932. Området överfördes från Museiverket till Forststyrelsen den 1 januari 2014. Området sköts under ledning av Museiverket.