Aapamyrar och högmossar

Hirvisuo ligger på det låga kustlandet mellan Ijo älv och Kiminge älv, som i sin tur ligger mellan Bottenviken och Kajanalands skogsklädda höjder. Från myrskyddsområdet rinner avrinningsvatten åt nästan alla väderstreck men slutligen rinner vattnen längs olika fåror ut i Ijo älv. De relativa höjdskillnaderna på Hirvisuo-området är ytterst små.

I Hirvisuo kan man beundra det öppna landskapet. Bild: Aarno Torvinen © Lapplands miljöcentral

Hirvisuo låg tidigare under havsytan. Marken i synnerhet i de södra delarna av myren består av sandigt material, som vågorna och vinden brett ut. På denna flacka yta har det under årtusendenas lopp avlagrats ett tunt lager med torv. Skogsholmar med grövre morän är bl.a. Hautamaa och Kookosaaret.

Hirvisuo består huvudsakligen av aapamyr men på området finns också högmossar. Aapamyrarna är s.k. myrkomplex, som består av flera olika myrtyper och som får sin näring med avrinningsvatten och smältvatten från omgivande områden. Största delen av våra aapamyrar finns inom Österbottens och Peräpohjolas aapamyrsområde, vilket beror på klimatologiska faktorer.

Högmossarna, som är belägna på de högsta ställena på Hirvisuo, fungerar på sätt och vis som vattendelare, varifrån vatten rinner ner till aapamyren. Högmossarna i mitten av myren Hirvisuo, väster om Särkilampi och väster om Ahvenjärvi är de mest typiska högmossarna på området. Man kan urskilja högmossarna på grundkartan från de små gölarna och höljorna. Högmossarna är mycket karga myrar och består i allmänhet av avlånga strängar av vitmosstuvor som alternerar med blöta mosstäckta höljor och öppna vattenytor.

Öppna och flarkartade fattigkärr

Man har kartlagt över 30 olika myrtyper på myren Hirvisuo. De allmännaste typerna är flarkfattigkärr och papillosum-fattigkärr. De blöta flarkarna är stora, ofta täckta av vatten, vegetationslösa torvytor eller vitmossor. De torrare strängarna höjer sig svagt över myren och är i allmänhet trädlösa.

Skogbevuxna myrar finns i kanten av myren och i skogsholmarnas omgivning. Dessa är främst tallmyrar, i synnerhet fattigkärrs-myr och moartad myr. Näringsrikare myrtyper påträffas i viss mån i södra delen av myren. På området förekommer det mycket sparsamt med grankärr med tunt torvtäcke. Skogarna på myrens kanter är äldre än skogarna på skogsholmarna i myrens centrala delar.

Kärlväxterna i Hirvisuo består huvudsakligen av arter som är typiska för aapamyrområdet. Det finns rikligt med olika arter i de centrala delarna av aapamyrarna. Vid naturstigen Ötökkäpolku (Insektstigen) växer köttätarväxterna dyblåstört och rundsileshår samt de på öppna mossarna de vanliga arterna rosling och tranbär. Därtill finns där också kärrspira och vitag. Ängsullen imponerar med sina vackra ulltofsar, och hjortronet lockar rikligt med bärplockare till myren. Hotade arter på Hirvisuo är t.ex. rostull, rundstarr och brunag. Andra intressanta växter är korallrot, en orkidéart som det är svårt att få syn på, samt kärrull, som liknar ängsullen men är mindre allmän än den. Även den i södra Finland sällsynta kung Karls spira påträffas här. På Hirvisuo förekommer det bl.a. följande intressanta mossor: de i hela landet hotade arterna taigakrokmossa och långskaftad svanmossa samt den regionalt tämligen sällsynta arten drågvitmossa.

Våtmarksfåglarnas paradis

Hirvisuo har en artrik fågelfauna. Där häckar flera olika sjöfåglar, av vilka kricka och stjärtand är de vanligaste. Också vadarna är välrepresenterade. De kanske intressantaste vadarna på området är myrsnäppa och svartsnäppa, som man kan försöka få syn på vid Virkkoniemi. På myren finns också kolonier av gråtrut och flera olika rovfågelarter.

Brushanens hanne har en imponerande fjäderdräkt. Bild: Markku Aikioniemi © Lapplands miljöcentral

Ängspiplärka och gulärla är de talrikaste häckande arterna på de öppna mossarna i Hirvisuo. De är lika vanliga på myrar som bofink och lövsångare i våra skogar. På Hirvisuos öppna ytor trivs också grönbena, ljungpipare, småspov och storspov brushane, gluttsnäppa och sävsparv. Vanliga arter i de mer skogbevuxna delarna av Hirvisuo är bergfink, grå flugsnappare, trädpiplärka, gråsiska och rödstjärt. Av mer sällsynta arter kan man på Hirvisuo få se t.ex. storlom, sädgås, sångsvan, stenfalk, lärkfalk, tjäder, trana, dvärgbeckasin, smalnäbbad simsnäppa, jorduggla och varfågel. Även hökuggla och videsparv trivs på området.

Större och mindre djur

Hirvisuo är ett viktigt sommarbete för renar. Hirvisuo hör till Kiiminki-Kollaja renbeteslags område. Även älgar håller gärna till vid tjärnarna och skogsholmarna på myren. Älgen har också gett namn åt myren: förledet (Hirvi-) i myrens finska namn Hirvisuo betyder älg. Ordet "suo" däremot betyder myr.

Myren har en mångsidig insektvärld. Svärmare på jakt efter lämpligt byte är intressanta inslag i myrens insektliv. Myggorna är många: lika många som ca en tredje del av världens befolkning! Bromsarna är aktivast under sin högsäsong i juli, och vissa år då näckrosbladbaggen riktigt kommer i farten minskar den på hjortronskörden. Vattenlöpare och virvelbaggar åter surfar fram på myrens tjärnar. Pärlemorfjärilar, blåvingar och spinnare fungerar som färggranna blickfång på myren. Trollsländorna, myrarnas "miniatyrhelikoptrar", söker lämpliga munsbitar under sina patrullflygningar.

Myren restaureras

I områdets västra delar, väster och söder om sjön Iso Ahvenjärvi, har man år 2001 restaurerat tidigare dikad myr. Dikena dämdes med hjälp av fanerdammar, vilket minskar avrinningen från myren. Småningom stiger myrvattnets yta, och vitmossor och andra ursprungliga växtarter återvänder till sina forna växtplatser.